lillasysterfix

Gick ut på långbryggan häromkvällen när höstvindarna tog i så att det dånade när vågorna slog emot bryggan. Det var riktigt spännande att sitta där med kameran och vänta på att nästa våg skulle komma och kasta upp vattnet.??????? Oj ? Hur lät det där? Kasta upp vattnet? Som om Siljan var magsjuk eller något och ville försöka göra sig av med det som förgiftade henne?
För visst är väl Siljan en hon? Och nog blir hon säkert ganska förgiftad av alla de båtar som ständigt kör omkring på henne under sommaren?
AHA! En fördel med vintern alltså? Får nog ta och börja samla på vinterfördelar! Min vän och fotograf Göran påstod att det finns så många fina fototillfällen på vintern också……….?…….men ärligt talat!
Jag har nog lite svårt att hålla med om det!I alla fall just nu då jag inte känner någon som helst längtan efter ett vitt landskap. Jag vill se jord, gräs,träd, mossa,stenar,blommor,  rinnande vatten, löv, rötter,grus, sand mm mm.
Men om jag ska hitta något positivt om vintern så är det väl när rimfrosten täcker varenda liten gren och gör landskapet sagovackert. Och sen vill jag faktiskt ha det lite vitt när det börjar närma sig jul.
Från första advent fram till trettondagen vore det lagomt med lite snö tycker jag.

Men nu glömmer vi vintern för ett tag. Den är faktiskt inte här än!
Hur som helst så var det härligt att sitta och lyssna och titta på vågorna som ibland blev kraftiga nog för att ta sig upp över bryggkanten. Det gällde att vara snabb med avtryckarfingret och för det mesta hade ”stänket” gått över innan man lyckats fånga det. Fick nästan samma känsla som när man sitter och metar och väntar på att flötet ska försvinna under vattnet..eller i alla fall guppa litegrann, även om det då bara är småfisk i farten. Häftigast är när flötet plötsligt och bestämt drar iväg nästan rakt ner, då vet man att det är de stora grabbarna som börjat vakna 
????????? Kom på något hemskt nu! Tror inte att jag varit ut med ekan och metat en enda gång i år? Och nu är det väl försent antar jag? Hujeda mig vad fort den här sommaren gått!
Usch, vart tar livet vägen egentligen?
I alla fall så var det lite synd att solen började gå ner och mörkret gjorde det svårt att få till någon bra bild. Det blir ju mörkt så fort nu så att man har fullt upp att hinna hem från jobbet, laga mat och få i sig den innan man förhoppningsvis i alla fall har en timme till fotande. Och vad är väl en timme i fotovärlden? Ingenting har jag märkt, utan mest den tid det tar för att dels hitta något man vill fota och sen ställa in och försöka få kameran att se det man själv ser så långt det är möjligt
Men som jag sagt förut så är det ju också lite vitsen med fotande..att liksom leta och jaga bilder litegrann. Blir nästan som en sport tycker jag och när man väl lyckas känns det sådär bra som när man vunnit någon tävling eller uppnått ett bra resultat. Jag har ju faktiskt varit lite tävlingsmänniska en gång i tiden, dels var jag riktigt snabb på att springa typ 60 meter på skolmästerskap och liknande, sen hade jag en kort karriär som orienterare och för några år sedan tränade jag racercykel ett tag vilket också gick hyfsat….ja ända tills jag under ett Siljan runt lopp körde in i sambons däck framför mig och gjorde en vacker saltomortal i luften med cykeln innan jag  rullade runt och ”gled” (ja man glider inte så bra på asfalt utan att en hel del hud försvinner   ) en bit på asfalten tills jag stannade på andra sidan vägen.
Ont som F gjorde det men hade tur ändå att det inte kom någon mötande bil för då hade jag hamnat under den istället.  Men jag fullföljde ändå loppet vilket säkert var dumt gjort med blodet droppande från fingrarna och hastigt omlagda skrapsår på ben och armar, fast just då var man så full av endorfiner så att allt gick på rus liksom och någon tanke på att bryta hade jag inte då det gått så bra ända fram till kraschen.
Men även om jag fullföljde så var det nog något som satte sig i hjärnan på mig och som påverkade att jag inte långt efter lade av med cyklingen. På något vis var man efter det, hela tiden medveten om vad som kunde hända och hur ont det gjorde så jag vågade nog aldrig riktigt åka så fort som jag gjort innan.
Sen kände jag också att det gick åt alldeles för mycket tid till mig själv och min träning, istället för att umgås med barnen, och det tog ju bort en del av glädjen med det.

Men nu är det dags att krypa ner i sängen. Ser att min egen lilla sängvärmare  (Samus, en av mina honkatter) är på plats och jobbar för fullt med att göra det lagom varmt och mysigt tills jag kommer
Godnatt och sov så gott!

Britta