Inte för att vi träffade honom eftersom han förhoppningsvis befinner sig uppe bland molnen någonstans och lever ett lyckligt vikingaliv med helstekta grisar, vackra kvinnor och flera tunnor av mjöd omkring sig.
Men någonstans därunder gravhögen sägs det att hans kropp ligger i alla fall.
Kom alltså iväg på vandringen idag med äldste sonen, syrran och två av hennes söner som sällskap.
Det är verkligen roligt och intressant att se vad naturen kan göra med vresiga tonåringar som anser att de blivit medtvingade och tycker att deras mor är en hemsk människa som utsätter dem för lite friluftsliv 
Ja det gällde inte min son som ju alltid gillat att vistas i naturen och precis som jag trivs bättre med det än att vara ute bland en massa folk i en stad eller liknande.
Nej det var syrrans 15 åring som till en början surt traskade på i rask takt på stigen framför oss. Min 16 åring hade jag inte ens haft en tanke på att försöka få med, eftersom han tydligt gjort klart för mig att han HATAR skogen och alla de insekter som finns där. Den här aviga tonåringen brukar dock också gilla utelivet och innan han skaffade flickvän så var det han och min äldste son som brukade göra utflykter till tjärnen som ligger en bit nere i skogen. Men idag hade han nog en lite dålig dag och var väl egentligen inte på humör för att vandra. Och inte kunde flickvännen följa heller vilket nog gjort det hela betydligt roligare för honom
Men efter en ca en kvarts promenad så kom jag ifatt honom och vi gick och småpratade lite och det stod faktiskt inte på förrän han började le och till och med småskratta lite. Vi har lite samma humor och jag misstänkte att mina lite småelaka och ironiska kommentarer om de övriga i gänget skulle kunna få honom på bättre humör och mycket riktigt När vi väl var framme vid gravhögarna hade han tappat sitt dåliga humör på vägen någonstans och lyckades inte hitta det igen under resten av vandringen
Tonåringar måste tas på ett visst sätt har jag kommit på. Man får liksom försöka se saker lite mer ur deras perspektiv och absolut inte tjata, gnata och försöka tala om för dem hur saker och ting ska gå till. Man vet väl själv hur ”allvetande” man ansåg sig vara i den åldern 
I alla fall så låg den här gravhögen fint i närheten av Siljan och det hade varit roligt att se hur det såg ut där på den tiden begravningen ägde rum. Nu är det ju högvuxen skog runtomkring med en massa stora mossbeklädda stenar. Fint det också, och lite trolskt faktiskt. Fick en idé om att man borde gå dit i kvällningen/skymningen någon gång och känna och se om det kan finnas någon energi eller ande kvar från den tiden. Men det vill jag inte göra ensam i så fall och det verkade inte som om någon av de övriga tyckte att det var någon bra idé.
Fast spännande vore det tycker jag.
Efter att ha rastat lite där och svalkat fötterna i Siljan så gick vi vidare och följde stranden på en stig en bit in i skogen. Det var en fin vandringsled även om det var i blötaste laget på flera ställen. Jag höll mig dock torr om fötterna i mina nya kängor som ska vara vattentäta.
Till slut kom vi fram till en badvik som kallas Björkviken och därifrån gick vi upp i byn Kullsbjörken och sedan vidare över riksvägen och hem till Västgärde igen. Vet inte hur lång vandringen var men vi var ute i ca tre och en halv timme inklusive fikarast så lite motion fick vi nog allt.
En både lite kuslig och rolig grej hände när vi skulle korsa järnvägsspåret på ett helt obevakat ställe. Vi närmade oss spåret och jag ropade till 15 åringen som gick först igen att han skulle stanna och både titta och lyssna ordentligt innan han gick över eftersom tågen numer nästan susar fram och kan vara svåra att höra i tid. Han hade precis stannat framför rälsen när jag kom ifatt och ställde mig bredvid, varpå han först tittar ner på rälsen och sedan upp på mig och säger. ”Öh…? Ska det låta sådär??”
Och jag förstår vad han menar eftersom det liksom ”Sjunger” eller susar i skenorna och jag inser att det måste betyda att ett tåg precis är på väg. Och just när jag har sagt att vi måste backa för att det nog är ett tåg som närmar sig så dyker det upp bakom kröken. Lokföraren tutar när han får syn på oss vilket jag kan förstå. De måste ju alltid ha i bakhuvudet att någon bestämt sig för att kasta sig framför tåget. Usch vilket jobb egentligen !
Tur med vädret hade vi också för det var inte förrän vi bara hade en knapp km kvar hem som det började regna och då var det faktiskt bara skönt att få lite svalka.
Så det här blev en ovanligt bra söndag och jag fick en idé om att göra en söndagsvandring till en vana. Det finns ju massor av fina vandringsstråk här i närheten och varför inte bestämma att man gör en vandring på söndagar? Att man helt enkelt bestämmer att på söndagar vandrar jag och den som vill och kan får gärna följa med?
Vi får se, men trevligt vore det i alla fall. Måste ju sprida ut det till lite släktingar och vänner också i så fall.
Det enda man behöver ta med sig är lite matsäck och ett glatt humör Ja….om inte annat så kan ju som sagt en promenad och en rolig moster få vilken surmulen tonåring som helst på glatt humör…..:) funkar nog på ev sura gubbar och fruntimmer också ! Hihi
Men ha det bra nu och kanske skriver jag något imorgon också!
Mvh Britta ♥