Ja trots att dagen varit ganska bra med underbart arbetsväder och bra ”flyt” på jobbet så sitter en händelse liksom kvar i bakhuvudet…eller hjärtat…eller vart den nu sitter?
Den känns som något tungt och ledsamt som man påminns om ibland och liksom spelar upp inne i huvudet, och varje gång gör det ont i själen.
Det var också en sådan där händelse som man till en början har svårt att ”ta in”. Man står liksom och undrar, ”Vad gör människan?” ”Sa hon verkligen sådär?” ????????????????????????
Det känns ungefär som om det står ERROR i hjärnan på en för att det hela är så himla obegripligt. Obegripligt att en vuxen människa beter sig på det viset.
Visst, alla kan ha dåliga dagar, och när man mår som sämst kanske det slinker ur ett och annat onödigt ord ur munnen på en, men?………i det här fallet är det faktiskt ingen ursäkt tycker jag.
Jag tror att klockan var runt tio och jag och min kollega stod just och tog en mikropaus för att räta på ryggarna lite efter att mest ha stått på knä ett par timmar.
Då ser vi en vuxen kvinna komma gående emot en av trapporna på kyrkogården. Framför sig har hon en hund vars koppel hon håller i, och strax bakom sig en flicka i kanske 12/13 års åldern, som uppenbarligen har ett fysiskt handikapp eftersom hon har ganska svårt att gå. Hennes fötter är lite riktade inåt och hennes gång är ostadig som om hon har lite svårt med balansen.
Hur som helst så kämpar hon på för att hinna med i den vuxna kvinnans tempo eftersom även flickan håller i hundkopplet. Antingen är det för att hon helt enkelt vill hålla i hunden men kanske inte bör göra det ensam eftersom den drar ganska mycket, och man kan ju tänka sig att det skulle kunna bli farligt om hon har det jobbigt med balansen, eller så är det för att hon får lite hjälp och ett visst stöd av att hålla i kopplet.
Vilken anledningen än är så tänker jag genast att kvinnan borde sakta ner lite då flickan uppenbarligen har det lite jobbigt att hinna med. Man väntar nästan på att hon ska snubbla vilken sekund som helst.
Kvinnan verkar stressad och är fullt upptagen med att prata i mobilen så hon varken stannar till eller kastar någon blick bakåt. Inte förrän de kommit fram till trappen och börjar gå uppför den.
Hunden går först och väljer sidan där det inte finns någon ledstång, bara det verkar ju konstigt eftersom flickan nog hade behövt hålla i den. (ja inte att hunden är konstig som väljer den sidan alltså, utan att kvinnan inte ser till att de går på den som ledstången finns) Strax efter stegar kvinnan på intensivt pratande i sin mobil och jag vet att jag tänker ”Hjälp, hur ska det där gå?”
Trappen är nämligen inte helt lätt att gå i även för en helt frisk person och att hon ska ta sig uppför den i det tempo kvinnan valt verkar orimligt. Inte förrän kvinnan nästan är uppe (är nog ca fem steg tror jag), så stannar hon till, naturligtvis på grund av att flickan knappt lyckats ta det första steget än och kopplet bakåt rätas ut och tar stopp på kvinnan. Då vänder hon sig om och knappt utan att ta mobilen ifrån munnen fullkomligt ryter hon. ”MEN GÅÅ NU DÅÅ!” åt den stackars flickan som faktiskt inte försökt med något annat hittills men klarar inte av att göra det så snabbt pga sitt handikapp ??????????????
Både jag och min kollega står och ser förmodligen ut som fågelholkar en stund. Man försöker förstå att det faktiskt hänt och att en vuxen människa kan bete sig så mot ett barn som bara gör sitt bästa för att hänga med? Ett fysiskt handikappat barn som (vad vi sett dittills i alla fall) inte krånglat eller varit motsträvigt på något vis.
Till slut lyckas hon i alla fall ta stegen utan ledstång och genast sätter kvinnan fart igen medan hon fortsätter samtalet i mobilen.
Vi är i chock och vet nästan inte vad vi ska säga, och man känner hur det kniper i hjärtat av medkänsla för flickan, samtidig som man känner ilska mot kvinnan som betett sig så illa.
En kort stund efter hör vi dem lite längre bort och det låter som om kvinnan talar högt och hetsigt med flickan igen. Undrar vad hon då gjort för att förtjäna en mindre utskällning??
Okej! Nu vet vi inte alls vilket förhållande dessa två har till varandra, vad som ligger bakom kvinnans dåliga humör och vad som hänt mellan dem innan de kom till kyrkogården, men ont i själen gjorde det i alla fall.
Alla människor med något handikapp kämpar ju dagligen med sina liv på en annan nivå än oss andra och även om flickan kanske varit trotsig eller otrevlig eller gjort något som retat upp kvinnan, så tycker jag att det finns en oskriven lag, en gräns för vad som ändå är tillåtet för oss som har våra friska kroppar att säga och göra mot dessa människor.
Jag hoppas i alla fall och intalar mig att det nog inte var mor och dotter, men på något vis så känns det som om det var just så.
Visst kunde jag också brusa upp och bli arg på pojkarna när de var små och gjorde några dumheter eller vägrade att lyssna på mig, och visst fick man behärska sig ibland för att inte använda sin fysiska styrkas övertag när man var så arg så att det kändes som om huvudet skulle explodera. Särskilt när man som jag oftast var ensam om ansvaret för dem och umgicks med dem dygnet runt utan ett eget ”andningshål” för att återhämta sig.
Men hur det än är, och hur uppretad man än känner sig, så har man en gräns som gör att man inte säger allt man skulle vilja och inte slår ett barn som är så underlägset i styrka. Det är bara så självklart för de flesta.
Och tur är väl det för idag är det ju pojkarna som får för sig att bära omkring på mig ibland och numer har jag ingen som helst chans att försvara mig fysiskt mot dem, om det nu skulle behövas 
. Tack och lov så har jag ju aldrig behandlat dem så att de skulle ha anledning att hämnas på den ”elaka morsan” men sådana exempel finns det väl i världen.
Så det enda jag kan göra nu är att hoppas på att det inte hör till vardagen att flickan får ta emot skäll och förnedring på grund av sitt handikapp och att det som hände idag var en engångsföreteelse.
Men nu har faktiskt sambon lagat lite mat åt mig så det är väl bara att gå ner och sätta sig vid bordet och äta. Vardagslyx kallas det
Ha det bra och ta hand om er! 
Britta ♥♥!