Lite lustigt att det här vädret kom just nu när det snurrar lite extra i Nalle Puh hjärnan. Regn och kyla gör ju att jag helst håller mig inomhus och vad gör jag då om jag får välja? Jo skriver naturligtvis och det känns riktigt roligt att filosofera och fundera igen kring livet och alla de situationer vi utsätts för.
Människan är verkligen en intressant varelse och även om jag inte känner mig bekväm när det blir för många av dem på en och samma gång, så tycker jag att det blir mer och mer intressant när det gäller att se hur olika vi fungerar.
Fick idag anledning att läsa lite om hjärnans olika delar och vilka som styr vad eftersom jag kommer ihåg ett program jag såg för längesedan om en kille som hade skadat främre pannloben.
Det är den del som styr våra känslor, skapar vår personlighet och initiativförmåga bla.
I alla fall så blev det lite komiskt mitt i det allvarliga som ev hjärnskador innebär då det står att skador i just den delen av hjärnan kan göra att man blir mindre blyg……….?.. 
.!….aha!…..kanske skulle ta och pröva med att dunka pannan i väggen några gånger morgon och kväll………?…….vem vet? Det kanske skulle göra att jag lyckades få bort den där mesiga personen som sitter där och styr mitt liv. Som i stort sett inte vågar någonting utan att ha tänkt efter och bearbetat det sjuttioelva gånger och vid det laget missat chansen som gavs.
Fast det är nog ingen bra idé eftersom initiativförmågan också sitter på samma ställe! Då skulle jag med andra ord plötsligt våga säga och göra allt det jag skulle vilja men å andra sidan inte ha den minsta lust att ta mig för med någonting. Då måste det ju vara bättre att ha tusen ideér och drömmar och i alla fall kanske våga förverkliga en eller två av dem innan man dör, än att gå omkring och vara oblyg och totalt utan initiativförmåga ??
Hm..? Ja inte är det lätt det här livet….men ändå ganska spännande tycker jag.
Men åter till allvaret, verkligheten eller vad man ska kalla det?
Fick som sagt anledning att fundera på hur olika vi hanterar känslor och vilka människor man kan kalla känslosamma och motsatsen känslokalla??
Jag tror nämligen inte att det finns människor som är helt känslokalla förutom de som skadat delen av hjärnan som styr just våra känslor och empati.
Det finns också de som pga svåra förhållanden under uppväxten lär sig att förtränga och hålla tillbaka dessa känslor eftersom de aldrig fått något av det tillbaka, men även de har nog en chans att lära sig vad kärlek är igen, om de bara får psykologisk hjälp.
Sen kommer vi till frågan. Vem har egentligen rätt att döma vilka som är känslokalla och inte? Vi kan ju inte gå in i andras tankar och känslor och känna hur de upplever olika situationer. Och bara för att man inte är en sådan person som går och säger ”jag älskar dig” och kramar om människor omkring en så betyder inte det att man inte tycker om och bryr sig om andra.
Vi har så lätt för att döma andra i förtid och det är något som jag själv fortfarande måste jobba med nästan dagligen, även om jag de senaste åren fått en djupare förståelse och medkänsla för andra människor.
Numer försöker jag alltid påminna mig om att det första mötet med en människa bara är att skrapa på ytan av det som egentligen finns inuti den. Har ju mig själv som ett utmärkt exempel på det och på grund av det så har det blivit så att det är de mest tystlåtna och tillbakadragna som blir de mest intressanta för mig eftersom jag vet hur mycket det kan finnas under ytan.
För några år sedan var jag också en av dem som dömt dessa som tråkiga och känslokalla men idag vet jag att jag inte har rätt att göra det. Idag försöker jag alltid använda mig själv som ”mall” när jag träffar nya människor och tänker på hur jag skulle ha betett mig i den situation de befinner sig.
Under vår minisemester råkade vi ut för en situation som gjorde att jag kände att jag har fått en annan inställning till andra människor och att jag numer ser alla som de vi faktiskt är från början. Alltså att vi alla har samma värde och att det lika gärna hade kunnat vara jag som låg där på vägen.
Ska förklara det hela!
Vi kommer och åker ganska lugnt på en av vägarna uppe i Härjedalen någonstans, sambon kör och jag sitter bredvid och småsjunger på Hakuna Matata från Lejonkungen och bara njuter av alla de nya omgivningarna jag får uppleva. Plötsligt sätter jag nästan låten i halsen när vi passerar en mindre avtagsväg och hinner uppfatta att det faktiskt ligger en människa där raklång bredvid sin trehjuliga cykel som är överbelamrad med saker och liksom har vickat upp med framändan. ”Nej men stopp!” säger jag och tittar på sambon som saktar ner en aning, ”Såg du inte? det låg en människa där?” ”jo visst såg jag det, men han låg bara och vilade sig lite!” svarar sambon och åker sakta vidare. ”Vilade sig?? mitt på vägen? mitt på ljusan dan?”
”Ja det är ingen fara med honom, han var nog kanske full eller något, såg ut som en alkis eller ett original, han klarar sig det vet jag” fortsätter sambon och kör vidare. ”Men vi måste ju stanna och kolla i alla fall, det är ju en människa….han kan vara skadad eller till och med död, tänk om det var du eller jag som låg där, eller någon av våra söner!” Vid det här laget inser sambon att vi inte kommer att få någon semesterro innan vi kollat upp det. ”Okej, jag vänder, för du kommer inte att kunna släppa det där!”
Nej!! Hur ska man bara kunna släppa tanken på någon som ligger orörlig på vägen utan att man reagerat och kollat upp hur han egentligen mår. ”Jag vet att det inte är någon fara med honom” fortsätter sambon medans han letar upp ett ställe att vända bilen på. ”Jag känner det på mig, och får ingen som helst olustkänsla med att han ligger där, han vilar sig bara, men vi kollar upp det för din skull!”
Visserligen vet jag att han har bra intuition och ett sjätte sinne som är öppnare än mitt men i det här fallet hade jag nog inte vågat lita helt på det. Så vi vänder och åker tillbaka.
När vi närmar oss stället ser vi att en annan bil redan stannat och i den sitter två äldre damer som för en diskussion med mannen som nu satt sig upp. Drar en lättnadens suck när jag inser att sambon haft rätt och att mannen ifråga nu kommer att få den hjälp han behöver. Av cykeln och klädseln att döma så är det här en människa som inte tar livet så allvarligt och förmodligen faktiskt bara hade tagit en liten paus i sommarvärmen. Säkert ett sk original som byinnevånarna känner väl till och ”ser till” på den nivå som han själv tycker är lagom. Så efter att ha sett att han verkar oskadd och diskuterar med damerna genom tal och kroppsspråk så vänder vi om och åker vidare.
Hade det här hänt när jag var ung och innan jag fått barn så hade jag förmodligen valt att tänka att det nog inte var något att oroa sig för. Mest av rädsla för att bli inblandad i bekymmer tror jag och av ren självisk oro över att han skulle kunna vara farlig på något vis. Då hade jag förmodligen förträngt det och kört vidare på min bekymmersfria semester, men så kan jag inte göra längre tack och lov! För som sagt! Det hade lika gärna kunnat vara jag eller någon av mina söner som låg där och man måste komma ihåg att alla människor betyder något för någon annan. Visst finns det otroligt ensamma individer också och det gör så ont i en när man läser om sådana som legat döda i sitt hem flera månader utan att någon saknat dem, men de allra flesta har ju ett förhållande till andra människor. Alla är vi någons son, dotter, syster, bror, mamma, pappa, morbror, farbror mm. och ingen är ju mer värd än någon annan vare sig man har ett toppjobb eller är uteliggare. Från början är vi ju alla lika.
Men nu måste jag avsluta för idag och imorgon tror jag att min efterlängtade fäbodsövernattning äntligen ska bli av. Då åker jag nog upp till stugan i skogen och bara samlar mina tankar och ”finns till”.
Min mor frågade om jag verkligen vågade vara där själv och vad skulle jag behöva vara rädd för?
Är du inte rädd för spöken eller så, undrade hon…och nej!…spöken är nog det sista jag är rädd för, och inte tror jag att det plötsligt står en björn i hallen heller…sen nämnde hon ett original som jag inte kommer ihåg namnet på nu! Är du inte rädd för honom heller? Han brukar åka förbi där ibland!….Nej, skulle jag behöva vara det? Är han farlig på något vis menar du? ….jag kanske snarare ska vinka in honom på en kopp kaffe
Nej då, svarar hon lite skämtsamt. Han är nog inte farlig tror jag!
Nej då så! Jag övernattar hellre i skogen än i en lägenhet i en storstad.
Så förhoppningsvis blir vädret fint igen imorgon som de har lovat och om det inte blir det så är det lika mysigt att sitta inne i stugan med en bra bok och lite godis som sällskap
Ha det bra!
Britta