Är inte så ofta jag hamnar i lite djupare tankar under sommaren. Allt är ändå så intensivt och man vill få ut varenda mikrosekund av utomhusaktiviteter. Det är nu jag måste se till att samla all kraft och energi inför den kommande vintern och oftast så är man så trött av allt man upplevt och gjort under dagen så att de där djupa filosofiska tankarna inte riktigt får plats, och tur är väl det för annars skulle man nog åldras i förtid. För mycket grubblerier är inte bra, även om det kan vara nyttigt att stanna upp och tänka över sitt liv lite då och då.
”Vart är jag just nu? Vart är jag på väg?Vad vill jag med mitt liv? Har jag något mål att sträva efter? Är jag nöjd som jag har det? Eller är jag bara rädd för förändringar? Behöver jag förändra något för att nå målet? Har jag människor omkring som stöttar? ” Osv. osv!
Ja det är inte mycket man vet säkert här i livet och egentligen inte mycket vi kan lova, vi ställs ju hela tiden inför nya situationer, beslut, vändningar och händelser. Men det är ju liksom det som är meningen med att vara här på jorden, för det är genom det vi utvecklas som människor.
Det enda man egentligen vet och kan vara säker på är att vi alla ska dö en dag. Vare sig det sker imorgon eller den dag vi känner att vi är färdiga med våra liv, då kroppen har åldrats och vi inte längre kan göra det vi önskar.
Vad som sker fram till den dagen är det däremot ingen som kan säga, men man kan bara önska att man hunnit med att göra det man vill, lyckats nå det man strävat efter och ansett som sitt eget livs mål, och framförallt att man inte ska behöva ångra något.
För hur det än är så lever vi alla våra egna liv och ibland måste vi ta jobbiga beslut för att ”rädda oss själva”. Beslut som kanske gör att andra kommer i kläm och det är väl aldrig något man planerat för och njuter av att göra. Men eftersom livet här på jorden är till just för att vi genom olika erfarenheter ska utvecklas både som människor och som de ”större väsen” vi egentligen är (själsmässigt alltså) så händer både positiva och negativa saker och på något sätt måste vi även se att det är någon mening med det. Det enda vi då kan hoppas på är att de (själar) som drabbas av vårt eget livs förändringar har ett stort och öppet sinne och därigenom kan acceptera beslutet genom att se det ur vår egen synvinkel.
Har man ett öppet sinne och älskar en människa för den den är så kan man också acceptera sådant som kanske gör att man själv blir lidande. Man glömmer då sitt eget ego och gläds åt den andras utveckling trots att det för egen del kan göra oerhört ont ett tag. Annars är den andra personen helt enkelt inte nog viktig för en.
Oj va klok jag lät nu igen då?
Nåja, det var väl ungefär vad som snurrat i huvudet på mig idag då jag gått och pysslat och grejat härhemma i trädgården. Men som jag alltid brukar säga bara för att gardera mig emot ev protester och påståenden om att jag tror att jag vet bäst:) Detta är min sanning och så som jag ser på det hela och vi har alla våra egna sanningar. Punkt slut! Och tack för idag 
Britta ♥
Visst är det de känslosamma som drabbas värst och till den kategorin hör nog den största delen av befolkningen, vi har bara olika lätt för att visa och uttrycka våra känslor. Jag hör ju själv till en av dem som ofta döms som känslokall vid första intrycket men om de som dömer skulle kunna ”titta innanför skalet” så hoppas jag att de skulle förstå att de har fel. Vet inte hur många gånger jag gråtit inombords just för att jag inte kunnat visa vad jag egentligen känner, tycker och tänker i ord och handlingar.
Helt känslokalla människor finns det nog tack och lov inte förutom de som skadat just den delen av hjärnan som innefattar känslor (främre delarna av hjärnan, pannloben) . Eller som vuxit upp under svåra förhållanden och lärt sig stänga av den delen av hjärnan för att överleva överhuvudtaget. Men inte ens dom är ju egentligen helt känslokalla utan kan hitta tillbaka till empati och kärlek om de bara får chansen och psykologisk hjälp, för någonstans inom varje människa finns det känslor.
Britta
Du är som vanligt så klok och jag håller helt med. Självklart gör det ont på båda sidor och förhoppningsvis lär sig alla en läxa. Inte enbart de som lovat en massa utan även den som trott på allt. Även om det är svårt att intala någon att man inte ska tro på det man hör. Jag är i alla fall en sådan person som i alla lägen försöker se det goda i alla och då även lita på att de som sägs är sant.
Förmodligen är det väl även denna kategori som skadas mest av alla.
Tycker om ditt sätt att testa och förstår också hur det då kan kännas. Skulle aldrig kunna önska någon livet men att sätta sig in i situationen är helt ok.
Nu finns det även situationer där det bara inte går att fortsätta. Att förlåta går alltid (det är jag en hejare på). Men i en situation som bara gör ont så ser jag ingen annan lösning än att bryta helt. Det kommer ta oerhörd tid och kosta massor men det blir inte bättre av att gå och dra ut på det. Man kommer ständigt bli påmind men det är oundvikligt i alla lägen som jag ser det.
Jag kan ha fel, det har jag haft förut. Men som jag ser det så är det alltid de mest känslosamma och djupa personer som alltid drabbas värst. En kall person kan bara skaka av sig och gå vidare.
Nej, visst är det så, men eftersom vi inte kan se inuti själen så vet vi ju inte heller hur mycket eller lite personen bryr sig om vad den gjort. Är nog väldigt få människor som totalt kan strunta i vad deras handlingar gör emot andra men ibland har vi tyvärr inget annat val.
Det gör ju också ont i den som måste bryta ett löfte även om det inte alltid syns utanpå. Men en sak är säker! Den personen har också lärt sig något av situationen och aktar sig säkert för att hamna i något liknande igen både för sin egen och andras skull, vilket kanske var meningen med det hela från början till slut ?
Men det här kan man ju diskutera i evighet eftersom vi alla har olika åsikter och när man är som mest sårad är det svårt att se den ”stora meningen” med alltihop. För hur det än är så är vi ju bara människor allihop. Ett sätt som jag har prövat för att få lite annan syn på människor man kan känna sig arg, besviken och irriterad på är att jag tänker mig att de dött och lämnat jordelivet för den här gången.
Hur skulle jag känna innerst inne då? Vad är det då som egentligen räknas? Vad är det viktigaste? Hur mycket betydde den här personen för mig? Vad har den gett mig under tiden den levde?
Då får ”problemet” oss emellan en helt annan dimension och blir till ingenting jämfört med att missta den här personen för evigt. Man inser att det viktigaste ändå är att vara rädd om dem som verkligen betyder något för en, för det är trots allt de som också ger oss de viktigaste läxorna och gör så att vi själva utvecklas som människor
Britta
Jag vet precis vad du menar och håller helt med. Men tillägger också att man måste tänka sig för många gånger vad man lovar ut. Man kan inte bara lova en massa saker och sedan inte bry sig.
Sådant kan straffa sig och göra otroligt ont i alla läger till sist.