lillasysterfix

Nu har jag äntligen lyckats sätta mig vid datorn och tänkte skriva lite om min och sambons minisemester på tu man hand, och måste börja med att erkänna att det hade kunnat bli totalt utan bilder
När vi till slut kom iväg vid femtiden på lördagmorgon och hade åkt ca 2-3 mil fick jag för mig att jag skulle ta upp och kolla kameran lite…bara för att vara beredd ifall att något oväntat skulle dyka upp redan på resan upp till Härjedalen och Nysäterns fjällridning  som var vårt första mål.
Plockar alltså upp kameran, trycker på on….och vad får jag se?? Jo en stor svart ruta på displayen med tydlig information om att DET INTE FINNS NÅGOT MINNESKORT I KAMERAN!!!??????
Jaha!? Vad säger man??   SYND !!
Ja ärligt talat så kunde jag inte annat än skratta åt eländet Sambon var på väg att vända men med tanke på att vi hade en tid att passa och en ganska lång resa framför oss så tyckte jag att vi fick nöja oss med hans lilla kamera som i alla fall lyckats komma med på resan
Och tur var väl det, för ganska precis fem i nio kom vi fram till vårt mål efter att ha tagit helt fel väg genom att lyssna blint på GPS tantens vägförslag. Visserligen bjöd den vägen på en riktig naturupplevelse eftersom den knappt var farbar med bil och då det plötsligt gick en tjädertupp bara ett par meter framför oss på vägen.  Men till slut kom vi fram i alla fall, fem minuter innan avtalad tid
Där blev vi emottagna av Lovisa, en ung tjej som jobbade sin fjärde sommar som turridningsguide och tyckte att hon hade världens bästa jobb vilket i alla fall jag  inte kunde neka till.
Så efter en liten pratstund och packning av sadelväskorna var det bara att sitta upp på de redan iordninggjorda hästarna. Sambon fick en lugn och trygg Lukas och jag en charmig kille vid namn Komet som hon valt åt mig eftersom han hade en förmåga att sacka efter i skritten och sedan plötsligt kunde bestämma sig för att springa ikapp de andra, vilket kanske skulle vara lite obehagligt för en total nybörjare.
Mig passade det utmärkt eftersom jag då fick känna på lite fart också om än bara korta små springturer i trav.  Men alltid något

Första stoppet gjorde vi vid ett litet fjällcafé där alltså åsnorna Klara och Torkel bodde. De gick helt fritt och var otroligt sällskapliga och nyfikna av sig. Hästarna var inte stormförtjusta i dem även om det på den här bilden ser ut som om sambons häst Lukas bara vill hälsa på Klara i all vänskaplighet. I bakgrunden ser man också ett par av de islandshästar som även de gick fritt och bestämde sig för att följa med oss en bit ut på fjället.

Efter en fikapaus bar det alltså iväg och den natur som omgav oss var helt oväntad för mig. Bergen…eller fjällen säger man kanske…var mycket grönare än jag trodde och den lite fuktiga luften med diset som nästan låg på vissa av topparna gjorde att man kände sig förflyttad till ”Sagan om ringen” landskapet.
Otroligt magiskt och meditativt med Komet som skrittade på i sitt eget lugna tempo och hade slutat med sina små springaikappturer. Hade heller inte väntat mig att vi skulle upp på den högsta topp vi såg just då och känslan man fick när vi sakta men säkert tagit oss högst upp var nästan hisnande. Tanken på att hästen ev skulle kunna bli skrämd eller få för sig något annat och plötsligt rusa iväg åt något håll var det bara att släppa för i så fall hade man ändå inte behövt fundera så mycket mer på vad man skulle göra i livet
Nere i dalen vi kommit ifrån såg man Torkel, Klara och de två islandshästarna som klokt nog bestämt sig för att stanna därnere och vänta på oss, som fyra små prickar mitt i allt det gröna.

Jag fick sköta det mesta av fotningen från hästryggen men här på högsta toppen då vi stannade en stund för att njuta av den otroligt vidsträckta utsikten, lyckades sambon få till den här bilden av mig och Komet
Är ju svårt att fånga en känsla på bild men om man tittar i bakgrunden så ser man i alla fall kanten av fjället och kan få en liten uppfattning om hur högt upp vi var.

Efter ca fyra timmars ritt i bitvis otroligt svår terräng var hästarna väl värda att få komma in i  stallet och få lite energi i form av ett fång hö innan de avsadlade och fria släpptes ut igen för att beta fritt kring anläggningen.
Har aldrig i hela mitt liv hört talas om hästar som får gå helt fritt utan stängsel och staket men så var det alltså här.

Med fri tillgång på både bete och vatten kan väl en häst inte ha det bättre än så här? Fria att gå var de vill och även om de gjorde lite längre utflykter ibland så återvände de alltid hem till stallet igen. För säkerhets skull bar de alla en bjällra om halsen både för att skrämma bort ev rovdjur antar jag och för att kunna höra dem på lite avstånd.

Sambons hästumgänge gick oväntat bra och han till och med kunde njuta av ridturen då han kände sig trygg på Lukas breda rygg. Det var först när hästarna avsadlade kom ut ur stallet alldeles intill oss när vi satt på bänken utanför som han kände att hästrädslan tog tag i honom och han bad mig att ställa mig emellan honom och hästarna Dels så blev det ju ett annat perspektiv då vi satt ner och de stora kraftiga hästarna kom utstegandes ur stallet knappt en meter ifrån och dels så var det väl för att de var helt fria och inte kontrollerade av sadel eller träns som han tyckte att det blev lite skrämmande. Fullt förståeligt tycker jag men imponerande av honom ändå att våga ge sig ut på en fyratimmarstur.
Själv tyckte han att det här var något helt annat än den islandshäststurridning vi gjorde några år tidigare, eftersom han tyckte att de här hästarna kändes lugnare och rejälare och därmed också gav känslan av mer stabilitet uppe på ryggen.

Så det var alltså den första delen av vår semestertripp och resten får jag nog skriva om imorgon eftersom jag hela tiden måste sitta och gäspa nu och känner att jag måste avsluta för idag.
Så godnatt och sovgott!
Hörs nog imorgonkväll någon gång 

Britta