Tillbaka på jobbet igen, och varje gång undrar man……vart tog det senaste halvåret vägen??
Vad gjorde jag igår? I förrgår? För en vecka sedan?
Det är verkligen två olika slags liv man lever när man är säsongsarbetare och frågan är…vilket föredrar jag egentligen??
Jag trivs ju otroligt bra med både arbetskamraterna och arbetsuppgifterna på kyrkogården, särskilt nu när jag börjar känna mig som hemma med både människorna och miljön.
Vågar skämta, vågar ta initiativ, vågar fråga när jag undrar något…(fast helst inte när vi sitter samlade i fikarummet, blir så jobbigt när alla plötsligt fokuserar på mig), vågar till och med komma med förslag och åsikter om när var och hur något ska utföras, även om jag är väldigt försiktig med det än så länge 
för mig räcker det med att vara ”boss” hemma, och på en arbetsplats med 9 kvinnor och fyra män så finns det nog med viljor som kommer i ”otakt” ibland.
Är inte den som strider för mina egna idéer i första taget, utan tar då hellre ett steg tillbaka och anpassar mig efter situationen istället.
Så bättre arbetsplats kan jag egentligen inte önska mig.
Men sen har vi den introverta sidan av mig, som ärligt talat och allra helst skulle ha ett arbete där jag får vara lite mer för mig själv. Spelar ingen roll vad jag gör egentligen, även om drömmen naturligtvis vore att kunna leva på det man helst vill hålla på med. Som författare te x!
Tänk att kunna sköta sitt jobb hemifrån….vid sitt arbetsbord…köksbord…ute på brokvisten???
Bara jag, katterna, Hugin, Idunn och mina tankar!
För hur det än är så har man som introvert låg tolerans mot dopamin, vilket gör att man blir utmattad och nervös av sociala tillställningar, och att ca fem gånger på en arbetsdag umgås med 13-14 människor samtidigt är verkligen en ”social tillställning” för en sådan som mig. Sen spelar det ingen roll hur trevliga arbetskamraterna är och hur mycket jag faktiskt också gillar att umgås med dem.
Har först nu idag insett att det kanske är det som gör att jag känner mig så trött och orkeslös efter en arbetsdag, alltså att jag helt enkelt får en dopaminöverdos varenda dag. Det kanske inte alls är all den friskluft och det fysiska arbetet som gör att jag så gott som alltid får huvudvärk och känner av en onormal trötthet när jag kommit hem och släpper på ”spänningarna”.
I så fall borde jag ju inte alls vara på en sådan arbetsplats….!
Vad läskigt det känns att tänka så.
Får nästan lite panikkänsla och funderingar på om man någonsin kommer att få leva livet så som man vill och mår bra av och det som retar mig allra mest är…..jag har ju egentligen inte några stora krav!
Om jag levde ensam skulle jag inte behöva många tusenlappar i månaden för att kunna leva det liv jag vill. Matkontot skulle väl ligga på en femtedel av det vi som familj lägger ut på mat och hygienartiklar idag. Någon tv skulle jag inte ha överhuvudtaget och ingen hemtelefon. En liten stuga med kök, toalett och ett sovrum skulle räcka som utrymme för mig, och gärna med en kamin el liknande som värmekälla på vintern vilket skulle betyda en avsevärt mycket lägre elräkning.
Någon vräkig bil har jag inget behov av, heller inte nya kläder flera gånger i månaden eller dyra krämer och make up. Att springa på krogen eller andra dyra nöjen är heller inget jag har behov av, utan föredrar lugna hemmakvällar.
Något karriärsbehov har jag ju inte heller utan skulle nog i stort sett kunna jobba med vad som helst om jag bara fick ha lugn och ro omkring mig.
Ska det vara så omöjligt?
Ja, jag vet inte. Detta har jag ju funderat på förr och om jag bara var lite mer ”framåt” och vågade ta för mig mer så kanske jag redan hade haft det där ensamma drömjobbet
Men vi får se vad som händer i framtiden? Nu har jag i alla fall en ny säsong framför mig och under arbetspassen när det bara är jag och min kollega på vårat skötselområde ( varje område sköts av två personer) så kan jag känna en känsla av ro och frid inuti som jag inte trodde var möjlig på en arbetsplats. Särskilt inte om man jämför med jobbet som hotellstäderska.
Så idealet för mig vore väl att ha en egen liten kyrkogård eller park att sköta om, med eget fikarum och möjligen en radio som sällskap
För att arbeta utomhus är det absolut mest välgörande för själen man kan göra.
Ja, det blev i alla fall lite skrivet idag trots huvudvärk och tunga ögonlock som vill falla ihop hela tiden. Tack vare att min sambo på eget initiativ tog på sig både matlagning och disk så kunde jag unna mig lyxen att sätta mig vid datorn istället och det är jag verkligen tacksam över.
Får väl se hur läget är imorgon men orkar jag så skriver jag lite då också!
Ha det bra nu!
Britta ♥