Ja, jag vet att det låter lite konstigt, men så hade jag också den underligaste dröm jag haft på länge alldeles innan jag vaknade i morse.
Den började med att jag först befann mig i ett tyst och stilla mörker. Jag liksom bara fanns där och hade ingen kropp eller så, utan svävade liksom omkring och visste att jag väntade på något. Plötsligt hör jag en röst som säger, ”Du ska få ett viktigt budskap som du måste ta på allvar och förstå”.
Då inser jag att jag befinner mig ute i universum för i nästa stund ser jag jorden framför mig. Sen börjar den förmedla sitt budskap till mig…ja jorden alltså….hur konstigt det än låter 
Men drömmar kan ju vara hur mysko som helst.
”Hon” ….ja jag kallar gärna jorden för hon…moder jord ni vet, hon ”säger” att hon ber mig tala om för hela mänskligheten hur dåligt hon mår och hur svag hon börjar känna sig, (snacka om att få ett stort ansvar på sina axlar) och medan hon sakta snurrar och vrider sig visar hon alla våra storstäder och att de känns som öppna variga sår på hennes yta. Jag ser alla avgaser och föroreningar som vi människor skapar och känner verkligen hur kraften rinner ur henne. Hon visar mig de förorenade haven fulla av olja och gifter, skövlade skogar och polarisarna som smälter. Hon säger att smältvattnet är hennes tårar som snart är omöjliga att stoppa. Brr…jag ryser nu när jag tänker på det för det var verkligen en mäktig dröm.
Så snacka om prestationsångest när man vaknade…jaha…då ska jag bara tala om för hela mänskligheten att vi måste lägga ner hela vår utveckling och leva mer i enlighet med naturen! ?? Fixar väl jag!…en baggis faktiskt, sen kan jag fortsätta med mitt ”vårstök” ??? Eller ?
Nej fy tusan vad den drömmen ”tog”, och vi vet ju egentligen hur illa det är men förstår nog inte vilka monstruösa åtgärder vi skulle behöva ta till för att ha en chans till livräddning av jorden.
Men om vi ska återgå till verkligheten så är det ju faktiskt påsk nu och för första gången sedan jag flyttade hemifrån har jag inte tagit fram påskpyntet. Det enda jag gjort är ett rejält påskris av kvistarna från de kapade videträden, vilket jag fäst fjädrar från Idunn och Hugin i, med ståltråd så att de ska sitta ordentligt.
Har bara inte haft någon lust att vara inne och fixa något nu när det varit så underbart väder, och då får det vara tycker jag. Är trött på måsten och förväntningar inför storhelgerna och ju äldre barnen blir ju mindre viktigt känns det. Påsken är väl också den lugnaste av högtiderna och det enda vi har som fast punkt är den obligatoriska påskmiddagen på påskaftonen hemma hos syrran med hela tjocka släkten.
Då samlas vi systrar med familjer, (14 pers sammanlagt), moster med familj (fem pers), morbror och mina föräldrar, sen blir det äggmålning och påskmatsätning tills vi så gott som spricker
Nåja, trevligt och gott brukar det vara i alla fall!
Sen var det ju meningen att jag skulle ägna den här kvällen åt att fortsätta med mitt ”runprojekt” som jag dragit igång,men nu känner jag att tröttheten kommer smygande och som den morgonmänniska jag är så föredrar jag att lägga mig tidigt och kunna gå upp tidigt istället.
Ääälskar tidiga ensamma morgnar, som ni vet Allt är så lugnt tyst och stilla och nu gör ju soluppgången och fågelkvittret så att man tror att man hamnat i himmelen varenda morgon!
Om jag ska förklara runprojektet lite närmare så fick jag en idé (vet ej varifrån) om att göra egna små runbrickor som man faktiskt kan ha till lite av varje 
Dels kan man spå med dem och dels kan man använda dem som lite vägledning i vissa frågor, lite som tarotkort ungefär.
Skojigt och underhållande vare sig man tror på det eller inte. Det som är lite extra magiskt med dessa runor är att det är äldste sonen som bränt in dem i träet med hjälp av solen och ett förstoringsglas. Måste ju ge lite extra magi åt det hela!
Så nu återstår att tälja och sandpappra så att de blir någorlunda runda och släta, sen kommer jag nog att behandla dem med någon typ av träolja och slutligen sy en påse åt dem i något passande tyg. Egentligen vore nog något tunt skinn det mest lämpliga men vi får se vad jag hittar på, det brukar liksom ordna sig själv med sådana saker. Det är i alla fall ingen brådska med projektet och det är rena terapin att sitta ute på bron om kvällarna och tälja och sandpappra, så för mig får det gärna dröja många kvällar
Men nu lockar John Blund på mig och när det gäller honom brukar jag inte vara svårflirtad
Godnatt och sov så gott !
Britta