Jodå! Jag lyckades gå upp tidigt, göra i ordning matsäck, och ta bilen ner till ån. Och jag lovar…det var värt det 
Var på plats strax före halv sju och gissa om jag blev glatt överraskad när den här synen var vad som mötte mig vid det sk ”baslägret” alltså platsen vi alltid ställer av packningen vid och utgår ifrån under våra åexpeditioner.
Nattens minusgrader hade format små konstverk på alla grenar som hade kontakt med vattnet och var man än tittade så kände man….å det där måste jag fota…och det där…..och kolla där…. och ja, ni förstår, lite för många intryck på en och samma gång helt enkelt. Höll nästan på att drabbas av samma känsla som jag kan få i storstäder och inne i stora varuhus…sådär, hjälp jag vet inte vad jag ska fokusera på!!
För en introvert kan det bli väldigt förvirrande och jobbigt och även om det är just därför jag trivs bäst ute i den lugna naturen där hjärnan har mer koll på läget, så var det nästan den känslan jag fick när jag kom fram till ån som formats till en enda stor iskonstutställning. Men tack vare att jag var alldeles ensam så kunde jag ta några djupa andetag och förklara för mig själv att …nu tar ”vi” det lugnt…”vi” har hela dagen på oss. (Var nog främst hjärnan jag försökte övertyga om det, själen hade redan smitit och for som en stolle upp och nedför ån och beundrade ALLT på en och samma gång)
Helt otroligt egentligen att det fula och risiga sly som hela tiden vill ta över i naturen kan förvandlas till detta på en natt. Snacka om Askungesaga!
Det var svårt att se sig mätt på det och värt allt trilskande och trasslande iklädd vinteroverall, och med kamera, stativ och hår som ville fastna överallt för att ta sig fram till just ”den platsen” för att kunna ta en bild. Har insett att man som fotoentusiast måste vara en smula tokig också…och den egenskapen har jag ju
Sen att ingen bild i världen gör verkligheten rättvisa är ju en annan sak.
Så småningom kom solen och förvandlade slyet till just bara sly igen, men jag fick i alla fall uppleva några magiska timmar innan dess tack vare att jag var på plats så tidigt.
Nu när jag sitter här och skriver slår en tanke mig om att, tänk när det börjar grönska så smått i dessa kvistar och det fortfarande kan vara någon minusgrad under natten??…hm…får nog bli en tidig utflykt då också, för bara tanken på dessa istappar i kombination med ny klargrön grönska….! Ojoj, vad vackert!
För det är inte omöjligt att det blir så med tanke på att ån ligger ganska lågt och det kan skilja mer än tio grader jämfört med uppe i byn där vi bor.
(Det här kommer nog att vara första våren jag önskar att frostnätterna inte ska ta slut så fort )
Sämre fikaplats får man nog leta efter Inte så konstigt att det som skulle vara i ca två/tre timmar kanske blev till sju. Kunde inte direkt känna någon längtan hem till disk och tvätt när jag satt här under mina ”raster” Har ju lärt mig att jag måste sköta näringsintaget och att sätta mig ner och ta det lugnt ibland, hur roligt jag än har. Annars kommer det dåliga humöret och ischiasen som ett brev på posten på eftermiddag/kvällen.
Forsen har ju lugnat sig lite nu och på vissa ställen ser man vad som döljer sig därunder vattnet. Kliade bra i fingrarna på en stentok som jag, i fötterna också för den delen, som ville ut ur kängorna och strumporna och känna sanden och stenarna mot fotsulorna. Men förmodligen hade de ändrat sig ganska fort om jag låtit dem prova. Hade nog räckt med en tåspets, i det kalla vattnet för att de skulle vilja krypa in i både strumpor och kängor igen Men nog kan man ana vilka skatter som döljer sig därunder ytan.
Skulle nästan önska att man kunde spara dessa ispärlor, men man får passa på att njuta av dem medan de finns.
Får nästan lite höstkänsla av den här bilden…skönt att det ännu bara är tidig vår i alla fall!
Och naturligtvis hittade jag fler ”maskbudskap”, undrar hur man ska tyda det här?
Ekorren hade också lämnat spår efter sig.
Sen var jag i valet och kvalet om jag skulle visa den här bilden eller inte….man får ju inte använda vilka ord som helst på en blogg men….blev så fascinerad av de här små skulpturerna som naturen fått till (de i mitten på bilden alltså) för nog ser det väl ut som något som något som bara män har så att säga? också på mitten någonstans….ja ni förstår utan att jag behöver skriva själva ordet, och det kan väl inte vara fel att förundras av hur en isformation kan bli så lik något som finns på människokroppen. Jag menar konstnärer får ju i stort sett skulptera vad som helst…..nåja…nog om det tror jag
Skulle egentligen vilja visa många många fler bilder eftersom jag nog tog ett par hundra i alla fall. Men dels så tar det en evighet att ladda upp på min dator och dels så har jag en hel del krattning kvar. Så det här får räcka för den här gången. Ha en bra fredag !
Britta