Det sägs ju att kärleken slår till när man minst anar det och det var precis vad som hände mig idag. Som en blixt från klar himmel och totalt oväntat stod han där framför mig, med en blick som fängslade och trollband mig med en kraft jag aldrig tidigare upplevt.
Fast jag försökte verkligen stå emot.
Tvingade mig att ta de få stegen som skulle behövas för att bara passera men……jag tog mig inte förbi.
Och jag släppte inte hans bruna ögon för en sekund medan jag kämpade med ett par ben som kändes tunga som bly ju närmare jag kom.
När det bara var ett par decimeter som skiljde oss åt kände jag hur min hand, mot min vilja sträcktes ut och vidrörde honom, och i samma sekund visste jag att han skulle följa mig hem.
Jag bara stod där och betraktade honom och njöt av varenda del av hans perfekta skapelse till kropp och fick först en impuls att äta upp honom på stället….men hur skulle jag kunna det?
För det första så skulle nog personalen tillkallas och med våld tvinga honom ur händerna på mig….och för det andra….så är han alldeles för perfekt för att ätas upp.
Det räcker med njutningen av att låta blicken vila på honom..även om ”snålvattnet” hotar att börja rinna när man tittar för länge.
Kanske ska presentera honom förresten, så att ni förstår känslan av oemotståndlighet.
Kära läsare….låt mig presentera…!
Påskharen av choklad !!!!!!!!!!!!
Med en blick som får dig att smälta före honom i solen, och till priset av 29.90 som så gott som var skamligt och till skänks för en så underbar liten figur.
Så nu står han härhemma, mitt i det tomma fruktfatet på micron och ler lika oemotståndligt varenda gång jag passerar, och varenda gång min blick möter hans undrar jag i mitt stilla sinne!
HUR ska jag kunna äta upp honom ?????
Britta 