Har varit och städat på ett äldreboende idag, och kände att nu ska jag skriva om de tankar som nästan alltid kommer när jag befinner mig inne på de boendes rum.
Tyvärr så är det nog mest negativa tankar och känslor, även om jag hoppas att de flesta av dem som bor där har levt ett lyckligt liv. Men på något vis så känns det så sorgligt och slutgiltigt när man går där och försiktigt flyttar på deras bröllopsfoton, foton på barnbarnen och älskade särskilt betydelsefulla husdjur, (oftast hundar men även katter och hästar).
Försöker ibland sätta mig in i hur det ska kännas att veta att man liksom är ”färdig med livet” och inte längre kan förverkliga de ev drömmar man haft men som det inte blev något av med ? Stämmer uttrycket ”man ångrar inte det man gjort, bara det man aldrig gjorde” ?
Borde man själv tänka efter lite mer nu medan man ännu är ”ung”? Nu medan man fortfarande har både den fysiska och psykiska styrkan att klara av och göra det man innerst inne vill?
Kommer jag snart att ligga där som ett barn igen, ihopkrupen på sängen med en filt över mig, för trött för att ens orka sitta upp och önska att jag hade gjort det jag aldrig gjorde medan jag ännu hade chansen?
För hur det än är så är det ju egentligen bara kroppen som åldras. Sinnet och själen är ju densamma hur gamla vi än blir, men vi kan inte hindra att åren går och våra kroppar åldras och förändras.
Kom också att tänka på hur livet verkligen går i en cirkel då en av de inneboendes dotter fick ta till ett av de ”knep” som säkert modern en gång i tiden använde för att få henne att göra något hon bad om.
Det var lunchdags och modern hade en av sina sämre dagar, alltså trotsig och på dåligt humör, (som en treåring ungefär) och idag hade hon bestämt sig för att inte sitta ute i allmänna matsalen och äta med de andra.
Det var mitt sista rum så jag höll mig avvaktande utanför, eftersom jag inte ville känna att jag trängde mig på (också en känsla man ofta får när man ska in och städa bland deras personliga tillhörigheter) .
Särskilt som vikarie vill man vara extra försiktig. Måste kännas olustigt att en vilt främmande person ska in och städa i ens eget hem, för även om de flesta av dem är ganska förvirrade, så tycker jag att det är självklart att visa hänsyn och respekt gentemot dem.
Dottern hade vid det här laget upprepade gånger bett modern om att komma med henne ut till de andra, men utan resultat.
”Kom nu, det är mat därute nu….du sitter ju alltid där med de andra…de väntar på dig….jag följer med dig dit” .
De hade dörren öppen, och jag hörde att de i alla fall närmade sig utgången och när dottern fick syn på mig och städvagnen såg hon sin chans.
”Kom nu mor….du ska få städat nu så vi måste gå ut härifrån”
Modern kom fram till dörröppningen och kikade ut. Gav mig en blick som jag kanske inte skulle kalla vänlig 
men insåg nog i alla fall att hon förlorat ”slaget” den här gången.
Själv hamnade jag i en lite jobbig situation här eftersom jag å ena sidan förstod dotterns agerande,alltså att använda mig som ursäkt för att få med sig modern, samtidigt som jag inte ville att hon(modern) skulle känna att jag körde ut henne ur sitt eget hem. Men när jag förstod att hon nu ändå skulle ge med sig och följa med ut till de andra, så kunde jag utan att vare sig motarbeta dottern eller få modern att känna sig utslängd ,säga att det inte var någon fara för min del, utan att jag kunde städa även om hon ville vara kvar inne på rummet.
Den här händelsen fick mig att tänka på hur deras cirkel nu är sluten på något vis. Nu är det dottern som tar hand om, tjatar på, uppmuntrar, hjälper till med påklädning, mutar och tar till knep för att få sin mor att göra som hon vill.
Lustigt hur livet är egentligen? Inte så konstigt att det förr hette att ”man gått i barndom” när man blev gammal, för det är precis vad som händer.
Kroppen förändras och liksom krymper ihop, man tappar kontrollen över avföringen och behöver använda blöjor, man blir trotsig och vrång och ”kan själv” beteendet kommer tillbaka, man behöver hjälp med matning och tvättning. Många tappar till slut talet och sitter eller ligger och ropar eller upprepar ett eller flera ord, dag efter dag.
Om inte alltför lång tid är det mina egna föräldrars tur. Om lika många år som min äldste son levt tills nu är min far 87 och min mor 84, och med tanke på hur fort sonens liv hittills gått så är vi snart där.
Kan bara hoppas att de får åldras med värdighet och dö utan att ha behövt ligga och tyna bort som både farmor och mormor gjorde.
Måste vara fruktansvärt att se sina föräldrar avsluta sina liv på det viset.
Att ångra det man inte gjorde stämmer för mig när jag tänker på att jag avböjde att åka och säga hej då till farmor efter att hon somnat in, men jag var nog helt enkelt inte ”mogen” för det då. Döden var nog fortfarande ganska skrämmande och jag var mitt i småbarnstiden, alltså inte så mycket ”mig själv”. Man får ju liksom koppla bort sitt eget jag litegrann och lägga all energi och omsorg på barnen då.
Men när mormor dog tvekade jag inte att åka dit och ta farväl, (för den här gången i alla fall), och det är något jag aldrig kommer att ångra.
Det var första gången jag såg och rörde vid en död människa och det kändes så tydligt att själen gett sig av. Jag menar inte ”kändes” pga att jag rörde vid henne utan att det märktes i hela rummet. Hennes energi var verkligen borta och kroppen som låg kvar var bara ett ”skal”.
Som en fjäril som lämnat sin puppa.
Fast ändå kändes det rätt att stryka henne över kinden och säga hej då till den kropp hennes själ bott i under det liv hon var min mormor. En mormor som verkligen var allt det man vill att en mormor ska vara. Kärleksfull och trygg men även fostrande.
Avslutar med dikten jag skrev strax efter hennes bortgång.
Till minne av mormor Lisa
Dina lena händer med en doft av rosenvatten
Ditt leende ansikte och alla de goda skratten
Hembakat bröd bullar och kakor
Din lugnande stämma när du läste godnattsagor
Din kärlek och trygghet som alltid var densamma
En värdig ersättare när man saknade mamma
Hade all världens barn haft en mormor som jag
Skulle nog all ondska inte funnits som idag
Av Fix Britta Karin Andersson feb-09