lillasysterfix

Kung Bore rättar till kronan på huvudet och drar en djup suck. Lutar sig tillbaka i tronen och spejar ut över landskapet som åter målats vitt av snön. Var kan hon vara måntro? Gumman tö som gått på och skränat och mallat sig en längre tid nu med sitt ”Hoho titta här Bore, barmark,härligt va!”  och ” Nämen se så rena och fina taken blivit, var är allt ditt vita Bore?”.
Han låter blicken svepa över sitt vita vackra landskap, de vita hustaken, gårdarna, vägarna och skogarna.
Lutar sig fram och anstränger sig lite extra när blicken passerar skogsdungen i närheten.
Han känner sig inte helt nöjd med det området eftersom trädkronorna lyckats fånga upp det mesta av den nyfallna snön, och mörka fläckar under träden avslöjar att barmarken finns därunder.
Men allt känns i alla fall sådär tyst, lugnt och stilla som det gör när han får regera. Inget högljutt fågelkvitter och inget vatten som porlar och väsnas i dikena.
Bara tyst, vitt fridfullt och kallt.
Han låter blicken fara vidare och ska precis lämna skogsdungen när han ser en rörelse i ögonvrån. Vad var det? Han fäster blicken och kisar. Något rör sig igen och försvinner lite längre in under en gran.
Uppenbarligen någon som försöker gömma sig för honom. Han anar vem det kan vara och förstår att han har rätt när en hand hastigt tar tag i och drar till sig kjolen av det blommiga tyget som brett ut sig i i lingonriset under granen.
” Jaså” ropar Bore med sin djupa kraftiga röst. ”Det är där du gömmer dig gumma!”
Gumman svarar inte utan kryper ihop tätt intill stammen med knäna uppdragna mot hakan.
” Värst vad tystlåten man är idag då” fortsätter Bore som knappt kan hålla undan skrattet som bubblar inom honom. ”Trivs du inte i mitt vita landskap?”
”Tyst med dig” svarar gumman vresigt. ”Tyst med dig och låt mig vara!”
Kung Bore brister ut i ett skratt som får grankvistarna att vibrera så att lätta små snöflingor singlar ner på gummans fötter.  Hon borstar snabbt av sina kängor med handen och drar in fötterna under förklädet.
”Sluta med det där” fortsätter hon ilsket, vilket bara lockar fram ännu ett skratt hos Bore.
”Har du kommit av dig gumman? Tappat inspirationen eller?”  Bore drar en djup suck, lutar sig tillbaka igen och klappar med händerna på tronens armstöd av is.  ”Ja se fruntimmer” säger han och småler för sig själv. ”Inte lätt med dessa humörsvängningar” .
Gumman Tö känner hur hon kokar inombords av ilska. Den där uppblåsta, självgoda gubben ska nog snart få så han tiger. Hon har bara tagit en vilodag och gett solen och plusgraderna lite ledigt,men snart är de tillbaka igen, och då ska han få se.
Hon sticker fram huvudet mellan grankvistarna och spänner ögonen i honom.
”Tror du att du kommer någonvart med det här va!”
Bore sätter handen för munnen och gäspar högt och ljudligt. ”Tja…vitt är det ju i alla fall, och minusgraderna är nog här för att stanna så vad tror du själv?”
”Pyttsan också!” svarar gumman och borstar ilsket bort snöflingorna som fallit ner på hennes näsa.
”Solen är tillbaka imorgon och plusgraderna med för den delen, så det så!”
”Jaså….förstår inte varför du måste vara så ilsk? Dålig förlorare? Eller är du rädd att jag ska vinna och ta över helt den här gången? För du vet väl att den dagen kommer gumma, då jag lugnt kan sitta kvar här på min stadiga tron och aldrig mer behöva förnedras av dina plusgrader som smälter och förstör mitt kungarike”
Gumman sätter händerna för öronen och börjar vissla. Bore skrattar till igen och ruskar på huvudet.
Gumman slutar vissla och hånler åt honom. ”Fin visa det där va, för du vet väl vad den heter?”
Bore ser ointresserad ut och sätter upp handflatan i luften så att snöflingorna landar på den, en njutbar syn för honom, så vackra och perfekt skapade som de är.
”Nåå!” säger gumman och fortsätter le, ”Vad heter den?” Hon börjar vissla igen, men får inget svar. Bore verkar inte ens lyssna där han sitter och beundrar sina fallande snöflingor.
Gumman harklar sig och börjar sjunga istället. Högt, falskt och ljudligt.
”Blåsippan uute i backarna stååår, niger och säger att nu är de vååår!”
Nu är det Bores tur att hålla för öronen, samtidigt som han stämmer upp i en sång med sin djupa välljudande röst. ”Nej se det snöar, nej se det snöar…det var väl roligt HURRA!”
Gumman inser att hon är överröstad och kryper surmulet in under granen igen.
”Äsch..surgubbe..håll på bäst du vill du..jag bryr mig inte!”
Bore ser i ögonvrån att gumman drar sig tillbaka under granen igen. Nåja, tänker han. Där kan hon gott sitta och sura, så lugnt och skönt som det blev. Nu vill han bara ha lugn och ro och få njuta av att återigen övertagit landskapet.
För trots att han inte riktigt vill erkänna det så har han en molande känsla i magen av att hon snart kanske kommer att vinna ändå.  Kanske är hans tid inte riktigt inne än? Och kanske kommer gumman att besegra honom den här gången också, för på något vis börjar han känna sig lite svag efter att ha regerat helt utan någon som helst konkurrens i många månader nu.
Ett tag kände han sig verkligen oövervinnerlig och aldrig har väl så många minusgrader varit med honom så länge som den här gången. Men på senare tid har de börjat svika honom, och utan dem känner han hur kraften tryter. Fast hoppet är det sista som överger en sägs det, så än så länge tänker han fortsätta enligt planerna, för drömmen om att aldrig ge gumman övertaget och behålla sitt vita landskap året om är en dröm han aldrig kommer att släppa taget om. Inte så länge planeten jorden finns kvar i alla fall.
Han sluter ögonen och tänker tillbaka på istiden som var…det var tider det…och det är det han kommer att fortsätta kämpa för så länge tid och rum existerar.

Snipp snapp snut…och så vidare…i alla fall för den här gången. Får väl se om jag får inspiriation till ännu ett avsnitt när Gumman Tö vaknat till liv igen och krupit fram ur sitt gömsle under granen
För nog är det lite synd om henne idag.
I alla fall så blev det ingen fotolektion i skogen för mig…av förståeliga själ kanske
Får nog se till att städa lite härinne istället, och eventuellt göra ett besök på bibblan.
Men nu väntar lite vedinbärning, hönsmatning och annat som hör livet till för min del i alla fall.
Kanske skriver mer ikväll om dagen som varit. Beror på vad som händer och sker.

Ha det bra i alla fall och bry er inte om det där vita som faller. Om ett par dagar är det borta igen och snart har Bores tron tinat bort och runnit iväg med vårfloden

Britta