Fast inte av huset, men däremot bland alla mina bilder. Har nu suttit hela förmiddagen och flyttat över, sorterat och raderat bland bilder och mappar. Har en tendens att låta det gå lite för långt med oordningen och då tar det tid när man väl sätter igång med ”städningen”.
Den här gången var det dock riktigt illa vilket är ett tecken på att jag jobbat en del på sistone.
Men nu har jag någorlunda koll på vilka bilder som finns var, och bara sparat de mappar jag verkligen vill ha på avdelningen ”mina bilder”. De som jag inte använder när jag sorterar in nya bilder har jag flyttat över till D:disken där det finns betydligt mer plats än i C som jag använder mest.
Dessvärre råkade jag nog radera ett par mappar, men vill inte tänka så mycket på det och vilka bilder som fanns där. Var i alla fall inte så många i varje mapp så jag tror inte att det är någon större katastrof.
”Det man inte vet något av lider man inte av heller” , sägs det, vilket ju faktiskt stämmer, så därför tänker jag inte fundera så mycket på de bilderna.
Förresten så kommer jag på nu när jag skriver, att vi nog sparat över de flesta av mina bilder på den lilla externa hårddisken så kanske finns de kvar där.
Kan ju bara hoppas på det 
Annars är det en ganska seg söndag idag. Har ju fixat till så att den onda armen och axeln är tillbaka, tack vare den något korkade idén att hugga ved. Men det är lätt att vara efterklok ,och nu vet jag att jag ska undvika vedhuggning, hur bra jag än känner mig.
Är så lätt att glömma det onda när man inte känt av det på länge och nu när jobbet hade gått så bra utan några som helst känningar, så trodde jag väl (dum som jag är) att jag skulle hålla även för lite vedhuggning.
Men man lär sig av sina misstag och förhoppningsvis kommer jag till slut att veta exakt vad jag kan och inte kan göra för att slippa få ont igen.
Hittills har jag alltså lärt mig att undvika vedhuggning och att gå ut med hundar (eller hästar för den delen) som drar. För ca ett år sedan hade jag också känt mig ovanligt bra ett tag när grannen frågade om vi kunde vara hundvakt åt hans två gråhundar. Och som de flesta jakthundar så har de väldigt bråttom när de ska ut på promenad. Starka är de också, som små björnar.
De första promenaderna var det full fart framåt redan hemma på gården och det kändes mer som om det var hunden som var ute med mig än tvärtom, vilket det ju var också!
Först tänkte jag att det väl bara var att hänga med, ”man kan ju inte lära gamla hundar sitta”, men efter ett par gånger kände jag att det fick vara nog. Tänkte på Cesar Milan och hans otroliga förmåga att få pli på de flesta hundar, unga som gamla och varför inte ge det ett försök i alla fall
Så efter det bestämde jag att det fick vara slut med att han skulle dra iväg som en galning med mig redan från start, och målet var att han i alla fall skulle gå lugnt innan vi kom ut på vägen, då han faktiskt lugnade sig lite och jag kunde ge lite längre koppel. Och tro´t eller ej, men det funkade faktiskt!
Det tog nog bara ett par gånger innan han insåg att jag inte tänkte gå någonstans om han skulle hålla full fart från början och som de kloka djur hundar är så förstod han att det var bredvid mig han skulle gå och inte två meter framför för att överhuvudtaget komma ut på den efterlängtade vägen där alla spännande lukter fanns.
Och egentligen är det ju bara så enkelt som att man envist, ihärdigt och bestämt visar vad som gäller och att om de gör som man vill så går det snabbare för dem att nå det de längtar efter. I det här fallet att få komma ut på vägen och nosa längs med vägkanten
Men det kostade som sagt min för tillfället friska arm innan jag med alla mina krafter envist dragit honom tillbaka till min sida några gånger. Som sagt så är det starka små varelser och egentligen har jag inte så mycket att sätta emot i kraft, utan får använda list och envishet istället
Och det funkade ju så de resterande promenaderna gav han mig uppmärksamhet från början, som för att kolla om det var samma regel som fortfarande gällde Ganska fascinerande faktiskt och ärligt talat förvånande att han fattade så snabbt och dessutom accepterade det, även om man kände hur det riktigt kröp i kroppen på honom för att lyckas gå lugnt de få stegen fram till vägen. För honom kändes det nog som en evighet innan vi kom fram till vägkanten och jag släppte efter på kopplet samtidigt som jag gav honom tillåtelse att börja sin efterlängtade ”sniffarpromenad”
Men nu ska jag ta och försöka få till lite mat. Får bli fläskkotletter med sås och potatis idag. Passar väl bra på en söndag!
Sen väntar jag på besked från tjejen som jag vikarierade för i veckan, om hon ska tillbaka till arbetet imorgon eller inte.
Vi får väl se! Nu har jag ju ”kommit in” i jobbet så att säga och har inget emot att åka dit imorgon igen om det skulle vara så. Tvärtom så känns det bättre för samvetet att få komma iväg och arbeta, och sen är det bra för mig som egentligen är lite ”folkskygg” att komma ut bland människor istället för att gömma mig härhemma i min egen lilla ”borg”
Kanske skriver mer ikväll!
Britta