lillasysterfix

Tanken på att bli gammal har aldrig känts skrämmande för mig, förutom under tonåren kanske då man tyckte att de i 40 års åldern så gott som var slut som människor.
De kunde inte ha mycket kvar att glädjas åt i livet, killarna (eller gubbarna kallade man dem väl då)  hade fått stora magar och tunt hår och tjejerna (kärringarna) hade fått bröst som hängde ner till midjan och rynkor både på halsen och i ansiktet (hemska tanke) och hur kul kunde de ha egentligen där de satt hemma framför tv:n på fredag och lördagkvällarna? För det var väl vad de gjorde tillsammans eftersom sex väl var ett avslutat kapitel för dem   Det var i alla fall vad man hoppades på eftersom bara tanken på att så gamla människor skulle ägna sig åt sådant rentav  kändes äcklande. Kommer så väl ihåg att en av mina kompisar (när vi var i 18-19 års åldern) var helt övertygad om att man vid 40 inte längre hade något behov av sex eftersom man då mist förmågan att känna njutning. Kroppen hade liksom ingen användning av den funktionen längre, så var det bara ! Avstängt, nedlagt och finito! Särskilt för gubbarna som hade större krav på sig än kärringarna för att kunna genomföra hela ”proceduren” .  Men förmodligen kom de inte ens ihåg hur man gjorde, så det behövde man överhuvudtaget inte  fundera på  Fast jag vet att jag inte var lika övertygad som henne om att det var så det låg till, men som vanligt så var jag inte så bra på att hävda mina egna åsikter utan lät henne behålla den uppfattningen.

Ja och nu sitter man här själv med sina rynkor, åderbråck, tunna stripiga hår och ska snart fylla 40 och ändå  tycker man att livet bara har börjat Visst är det lustigt! Och som jag skrev i början av inlägget så är jag inte längre rädd för att åldras. Det var många år sedan jag kände någon ”åldersnoja” och inte ens döden känns särskilt skrämmande längre. Inte för att jag ser fram emot den precis, tänkte ju hinna med massor av saker innan dess, men sen när jag förhoppningsvis gjort och upplevt allt jag önskat under den här livstiden tillsammans med dem jag älskar så vill jag lägga mig ner och dö, lugnt och rofyllt, omgiven av de i min familj som finns kvar här på jorden, och bli emottagen och välkomnad av de som redan hunnit över till andra sidan.
Det vore väl i alla fall drömscenariot om man fick välja sitt sätt att avsluta livet på.

Tyvärr så ser jag hur många i min ålder flyr i panik och för ett krig emot kroppens åldrande som förmodligen bara gör att de åldras ännu snabbare av stress och kravkänslor. De jojobantar, byter hårfärg och frisyr flera gånger per år, lägger ner tusentals kronor på antirynkkrämer (som naturligtvis egentligen inte fungerar eftersom åldrandet kommer inifrån)  och gör laserbehandlingar av benen, och säkert en del andra ställen, för att slippa hårväxt.
Sen när det drar sig emot helgen måste de koppla av från alla dessa krav, vilket ju är helt mänskligt och då åker vindunken fram (som innehåller mer än dubbelt så många kalorier som de lyckats göra sig av med på dieten de gått på under veckan)   och för det mesta så somnar de väl i tv soffan eller så använder de sina sista krafter till att gå ut på krogen och klänga sig fast vid 23  åriga pojkar för att övertyga sig själva om att de fortfarande är attraktiva 
( OBS! Bara för att gardera mig mot ev påhopp med tanke på att jag själv dansade med dessa yngre förmågor på senaste bystugefesten så vill jag påpeka att det var de som bjöd upp och min uppfostran är i alla fall att man aldrig får neka en dans     stackars mig ! 

Men nu halkade jag visst bort från det som jag egentligen hade i tankarna när jag började inlägget.  Tanken var att jag skulle skriva om mina funderingar kring den berömda 40 års krisen som väl borde närma sig nu, och även om jag inte känt av den än, så är det kanske den som kommit smygande på sistone då jag plötsligt får en massa gamla 80 talsgodingar i huvudet.
De liksom bara  ”ploppar” upp vilket gör att jag måste sätta igång datorn och söka upp dem på Spotify. Så nu har jag gjort en egen 80 tals lista där jag kan lägga till dem till när de ”kommer till mig” så att säga.
Därav bilden jag startade med eftersom jag då hade ”Prince” med ”Purple rain” spelande i hörlurarna och tyckte att de passade ihop.  För tillfället är det Bonnie Tyler som med sin hesa röst sjunger…..ja vilken kan det vara tro:)…….ja naturligtvis, Total Eclipse of the heart!   Härligt 

Men nu är det bara att konstatera att datorn varit på alldeles för länge. Har blivit avbruten flera gånger under det här inlägget och nu är den stackaren (dator alltså) het som en…ja vad säger man?…….?….ja för varm i alla fall för att orka med så mycket mer (trots att den ju faktiskt inte är i närheten av 40 års åldern då livet nästan är slut    ) så nu är det nog bäst att han får stänga av sig och vila för idag.
Blev ett lite underligt inlägg idag men så kan det bli ibland när tankarna bär iväg åt ett annat håll. Är ju vitsen med en blogg att skriva om det som för tillfället upptar ens tankar.
Imorgon blir det fint väder sägs det och jag ska i alla fall starta dagen på ett underbart sätt eftersom jag ska släppa ut och ge ett antal hästar frukost, ( närmare bestämt åtta stycken).
Så nu slutar jag till tonerna av Poison med Alice Cooper i huvudet

På återseende!
Britta