Idag funderar jag lite extra på det här med livets upp och nedgångar.
För trots att jag förstått att vi är här för att lära, uppleva och förhoppningsvis förändras till det bättre genom allt det vi utsätts för på ”livets stig” så känner jag ändå ibland att , varför måste det här komma nu, när man haft en ovanligt positiv period som plötsligt blir avbruten av en av de jobbigare lärdomarna, trots att jag vet att jag måste ta mig igenom dem och att det kommer att ge något bra i slutändan.
Och det lustiga med dessa nedslående händelser är att de verkar komma så fort man tycker att livet inte kan vara så mycket bättre.
Varför måste det vara så??
Ja…egentligen vet jag ju svaret…men ibland så känner jag mig som en trotsig treåring inför dessa utmaningar.
”Nej…vill inte…låt mig va…någon annan får ta det, för jag fixar det inte…inte den här gången”
Men som sagt, svaret på varför det är så, är ju att det helt enkelt ingår i ”läroplanen”. Min läroplan över vad jag ska lära mig, uppleva och ”växa av” under den här livstiden.
Fast lite annorlunda känns det den här gången, för nu har jag bestämt mig för att ha en annan inställning till det hela. Tänker envist bita mig fast vid filosofin om att positiva tankar föder positiva händelser även om det ibland sker med en viss fördröjning.
Förr om åren brukade jag verkligen låta den här typen av erfarenheter liksom sluka hela mig, med hull och hår och gräva ner mig i en grop någonstans övertygad om att, det finns ingen lösning, och här ligger jag och tycker synd om mig själv.
Och då tog det verkligen både tid och kraft för att ta sig upp ur gropen igen…särskilt när man till slut insåg att ingen annan kommer att göra det åt en 
Är förmodligen lite av ett ”lillasystersyndrom” det där att inte orka eller behöva ta det yttersta ansvaret för jobbiga saker, det fixar storsyrran! Att vara familjens minsting kan verkligen ha sina fördelar då när man är liten, men till slut funkar ju inte de där knepen längre, att te x ta till tårarna så fort det går en emot, och då står man där utan ”verktyg” för att ta itu med svåra situationer. För storasyrrorna var det här ju otroligt praktiskt när det var något vi ville ha eller göra, ”gråt lite du” sa de till mig, för då visste de att åtminstone pappa smälte. Mamma var mer hårdhudad och lät sig inte luras lika lätt av dessa krokodiltårar. Hon kunde istället bli riktigt arg vilket pappa aldrig någonsin blev. Kan ärligt säga att pappa aldrig höjt rösten åt sina döttrar och inte åt sin fru heller för den delen
Är verkligen glad över att jag skaffade barn ganska tidigt (skulle fylla 22 ) eftersom de har varit till enorm hjälp för min personliga utveckling. Utan det ansvar man som förälder tvingas ta, så törs jag inte ens tänka på vart jag skulle vara idag. Förmodligen en riktigt enstöring ute i en stuga i skogen någonstans med enbart djur som sällskap.
Och visst skulle jag säkert må bra av och vara nöjd med det livet, men den personliga utvecklingen skulle ju stå helt still.
Nu är det väl inte bara den typen av liv som får människor att ”stanna av” i utvecklingen eftersom jag faktiskt ser personer omkring mig som lever ganska normala liv men ändå inte verkar ta till sig eller utvecklas av de upplevelser de utsätts för. De verkar ha fastnat i ett särskilt tankemönster och vill inte ge plats åt ödmjukhet och förståelse för andra.
En del som man kanske inte träffat sedan tonåren, tycks fortfarande vara på den nivån i sitt sinne, med samma föreställningar och fördomar om andra.
Ofta verkar det som om de glömt bort sig själva och istället tycks koncentrera sig mer på att prata om och lägga sig i hur andra lever sitt liv, naturligtvis med avundsjuka i botten, även om de aldrig skulle erkänna det.
Själv har jag kommit så långt så att jag bara kan tycka synd om dem och önska att de till slut ”får upp ögonen” för vad som var meningen med deras eget liv, innan det är försent. De har väl helt enkelt inte förstått att någon annan inte kommer att fixa ”drömlivet” åt dem. Eller så har de fastnat vid drömmen om pengarna…att får de bara de där pengarna så kommer de att bli lyckliga…plötsligt händer det, ni vet!
Sorgligt är det att se hur en del låter ”livet fyllas med dagar” istället för att låta ”dagarna fyllas med liv” pga att de går och väntar på den stora vinsten.
Allt går ju inte att lösa med pengar…precis som det som dykt upp i mitt liv just nu, även om jag kanske skulle önska att så var fallet. Att kunna ge någon annan betalt för att ”fixa situationen” vore ju otroligt praktiskt om det verkligen fungerade så. Men vilken hemsk tanke egentligen..då skulle girigheten bli ännu större här i världen..usch, får rysningar.
Men nu får jag inte gräva ner mig i dessa tankar mer, har ett liv att leva och människor och djur att ta ansvar för.Och även om det som väntar kan bli en ganska lång process, så får man väl se fram emot den dag då man är ”uppe bland molnen” igen. Det är bara att ta ett djupt andetag och bjuda upp negativiteten till dans…för det är väl det som vinner i slutändan..en positiv inställning och kärlek, kärlek, kärlek….! 
Ha det bra nu!
Britta