lillasysterfix

Har jag ju visserligen alltid haft och hoppas att det förblir så, finns många som skulle behöva ha sitt ”barnasinne” kvar i dagens stressade och pressade samhälle.  Glädjas åt småsaker i livet och inte behöva vara och känna sig vuxen och ansvarsfull jämt.
Men nu var det inte det som fick mig att vilja göra ett kort inlägg innan jag kryper till kojs. Har just avslutat ett yogapass och det gör jag alltid med en avslappning för att låta kroppen slappna av och gå ner i varv efter övningarna. Hittills har mina tankar under avslappningen mest bestått av ganska vardagliga ting även om jag gör mitt bästa för att hålla undan en del av dem, men ikväll när jag legat en stund och faktiskt lyckats få det ganska tomt i hjärnbanken så dyker mormor upp framför mig. Hon ler det där kärleksfulla leendet som hon hade, och sträcker ut sin hand mot mig precis som om hon vill att jag ska följa med någonstans.
Precis när vi möts ser hon nästan lika gammal ut som hon gjorde under slutet av sitt liv, och när hon tar min hand så ser och känner jag att hennes är sådär tunn och mager som den var innan hon lämnade oss för den här gången.
Men när vi börjar gå så förändras hon för varje steg och blir yngre och yngre och i nästa stund ser jag att även morfar går bredvid oss. Till en början ser jag även honom som jag minns honom mest, lite haltande med käppen i ena handen iklädd sina gröna snickarbyxor och en rutig skjorta.
Men sen börjar även han förvandlas, släpper käppen och går med lätthet utan den och hans klädsel förändras till något som jag kan tänka mig att han hade när han var betydligt yngre, kanske i trettio/fyrtio års åldern.
Även ansiktet och kroppen i övrigt föryngras under vår korta promenad.
Jag känner hur glada och upprymda de är  och ser nu att vi närmar oss ett hus som påminner lite om det de bodde i när jag var liten. Det här ligger också i skogskanten precis som det men här finns även en liten sjö alldeles intill.
Det är verkligen en underbar plats att bo på och det känns som om att det är just det de vill visa mig. Hur de har det nu och att de får fortsätta att vara lyckliga tillsammans. Tyvärr så kan jag inte följa med ända fram till huset (vet ej varför) utan får stanna i skogskanten och se på medan de går vidare. Morfar lägger armen om mormors midja jag kan höra hur de skrattar och småpratar med varandra, och ser så unga och lyckliga ut.
När de kommer fram till huset vänder de sig om mot mig igen och ler och vinkar ivrigt. Morfar slår ut med armarna mot omgivningen och jag får känslan av att han menar, ”se vad bra vi har det här, och hur fint vi bor”, och jag känner verkligen precis hur glada de båda är. Sen sugs jag liksom bakåt och avståndet till dem ökar tills jag inte kan se dem längre men vi vinkar till varandra så länge det går.
Ja och sen slår jag upp ögonen liggande här på golvet i vardagsrummet framför kaminen och det första som min blick hamnar på är deras bröllopsfoto på väggen. Tänker genast att det var precis sådär ung som morfar såg ut i fantasin jag just haft…..!
För det är väl min fantasi som dragit iväg igen eller..?? Ja man blir lite fundersam efter den här typen av upplevelser eftersom känslan de lämnar efter sig är såå verklig. Sådär som det kan kännas när man just varit nära en annan människa och ens energifält stött ihop med varandra. Med vissa känns det bra och med andra kanske lite obehagligt.
De man mest har i sin närhet känns ju väldigt bekanta och det är precis den känslan jag kan få efter mina” fantasimöten”. En kvardröjande bekant känsla av en person man haft i sin närhet så länge man kan minnas.

Nåja, hur det än är med dessa upplevelser så känner jag mig alltid så glad och nöjd efteråt så någon nytta gör de i alla fall även om det bara är inbillning
Men nu är klockan alldeles för mycket. Återkommer nog imorgon om det dyker upp något jag känner att jag vill ”skriva av” mig om.

Goodnight !!!  ♥

Britta