Inte för att någon har bett mig göra det. Dra åt skogen alltså, men idag när jag vaknade så kände jag bara att det var dags igen. Det här behovet av att gå ner till ån i skogen kommer ju med jämna mellanrum och fyller väl någon funktion i mitt inre antar jag:)
När det dessutom är så vackert ute som idag så liksom ”drar” det lite extra. Dessvärre så visade tempen -15 ute och +15 inne och med tanke på att det kan vara nästan 10 grader kallare och mer därnere i skogen så får jag nog hålla mig inne ett par timmar till. Behöver elda härinne också och få till lite behagligare temp innan jag går.
Och även om jag egentligen föredrar att vistas nere vid ån under andra årstider än vintern, så är det ändå något speciellt med att gå ner dit nu när jag vet att vattnet ligger under is och snö ,och om man sitter tyst och stilla så kan man höra hur det porlar därunder täcket.
Mysigt 
!
Sen om ett par månader kommer ju våren, och då är det inte frågan om något stilla porlande längre! Då brakar naturkrafterna loss och ljudnivån av det forsande vattnet gör att det kan vara svårt att prata med varandra. Det är verkligen otroliga krafter som är i farten när det forsar som värst, vilket jag fick känna av förra sommaren (då det regnat så mycket). Då var det jag, mina söner och ett par kompisar till dem som bestämt oss för att gå ner till ån och följa den en bit, alltså barfota i vattnet, vi gör så ibland när det är som varmast på somrarna.
Det är både avkopplande att sakta ta sig fram och leta lämpliga ställen att sätta fötterna på mellan stenarna, och ganska ansträngande ibland när man kommer på lite mer svårforcerade ställen med nedfallna träd och liknande. Men så roligt också att utmana sig själv lite när man balanserar på stenar, kryper över och under stockar, klänger sig fast som en apa ibland i någon gren för ålande ta sig vidare:)
I alla fall så var det nog den starkaste ström jag upplevt där när vi var där då, och vi insåg att det nog inte skulle gå att göra den vanliga ”promenaden” i vattnet. Men envisa som vi är och lite dumdristiga kanske (i alla fall jag som borde veta bättre än dessa tonårspojkar:) så skulle vi åtminstone ta oss över till andra sidan på det ställe vi brukar göra det.
Gick riktigt bra i början och det finns ju som sagt trädstammar och grenar att hålla sig i, men nog kändes det hur vattnet drog i fötterna. Var nog Näcken som kämpade för att få ner oss:)
Och inte vet jag om han valt ut mig som lämpligt offer, men i så fall var han väldigt nära att lyckas då han lurade ut mig på ett ställe som var mycket djupare än jag trodde och dessutom med en hal sten under och hade inte en av mina söners kompisar fått tag i mig runt midjan just då, (tur att de börjar bli större och starkare än mig) så hade nog Näcken fått som han ville då jag kände hur mitt fotfäste släppte.
Det var en riktig tankeställare kan jag lova, och konstigt vore det väl annars när man är nästan 40 år:)
Hade inte varit roligt att dras med där, med alla stockar och stenar som man förmodligen hade krockat med innan man tagit sig upp igen, om man tagit sig upp igen? Hade jag varit ensam så hade jag nog fått fortsätta min tillvaro som Näckens fru eller något:) Hmm…kanske inte så dumt förresten
Nejdå, jag är verkligen tacksam över Adams snabba ingripande och att han orkade hålla fast både sig själv och mig innan jag hittade fäste igen, för det hade nog kunnat sluta hur som helst annars.
Nåja, man lär så länge man lever och det jag lärde mig då var väl att inte underskatta naturkrafterna (eller inte överskatta mina egna krafter kanske;)
Men nu har innetempen stigit till 19 och ute -13 så det finns nog hopp om den där promenaden, och den största utmaningen därnere idag blir nog snödjupet, misstänker att det kan nå upp till knäna på mig. Men det är väl bara bra för den här skruttiga kroppen som behöver smörja lederna och få fart på cirkulationen:)
Och om jag skulle träffa på den som gjort de här spåren så blir det nog i alla fall riktigt mört kött för dem att hugga in på Han börjar nog bli rätt hungrig vid det här laget, gråben och hans kompisar:)
Britta