Nej, det blev inte någon föreställning på kulturhuset för mig, utan något som faktiskt slår ännu…eller ska jag kanske säga mycket högre. Åkte upp till stallet med Mia på eftermiddagen och, jag vet att jag sagt det förut, men säger det igen. Att vara i stallet och att umgås med hästar är så otroligt..vad ska jag säga?…man får helt enkelt såå mycket tillbaka av dessa kloka fyrbenta djur!!
Dessutom lade det sig plötsligt någon magisk stämning över flocken i hagen idag och plötsligt kommer Jorá fram och vill vara social ??
Det har aldrig hänt mig i alla fall att hon kommit och sökt kontakt, eftersom hon är den som snarare drar sig undan när man kommer. Men helt plötsligt när jag står där och knackar bort is i vattenbaljan för att fylla på den så kommer hon fram och vill också vara med när Jorus och Mogga, (som alltid är nyfikna och vill vara med när det händer något) undersöker mina verktyg och funderar över vad jag har för mig.
Mia som stod och borstade en av unghingstarna kände också av vilken lugn och avslappnad stämning det plötsligt blev och sa bara ”Vad är det som händer?”
För hur det än är så brukar det vara lite mer ”livat” så att säga när unghingstarna är med ute i hagen, men nu kändes det mer som om man befann sig i en flock med gamla ridskolevalacker ungefär.
Så det blev en sån där obetalbar guldstund med Jorá som till och med lät mig plocka undan lite hö från hennes pannlugg, och ändå stod kvar och undersökte hammaren och isspaden jag hade i andra handen.
Mia frågade just då om jag ville åka hem, men det hade jag inte en tanke på med den ”magi” som låg i luften:)
Det gäller att passa på och njuta när hästar som Jorá (som för övrigt betyder trollkvinna) självmant söker kontakt, för det kan vara första och enda gången. Och då kommer vi ju in lite på det här med pengar igen, för den känslan och den lilla stunden med Jorás mule som vädrar och undersöker både mina verktyg och mig själv går heller aldrig att köpa för pengar. En teaterföreställning däremot finns det fler chanser att uppleva, och dessutom kostar den pengar (som jag ju faktiskt inte hade nu 
.
Så nu ska jag snart krypa i säng med känslan av att ha fått äran att komma Jorá lite närmare idag. För det känns faktiskt som en ära eftersom det helt och hållet var hon själv som valde att våga sig fram. Och just för att hon är lite skygg och tillbakadragen och absolut längst ner i rangordningen i flocken så känner jag att jag ömmar lite extra för henne. Vilket ju bara gör det här ögonblicket ännu större, för jag vill såå gärna att hon ska känna att jag tycker om henne och bryr mig om henne, och det skulle vara underbart att få bli hennes kompis
Vi får väl se om det blir fler tillfällen av det här slaget innan det är dags för henne att flytta hem till Örebro igen. Blir redan lite ledsen när man tänker på att tre av hästarna ska lämna flocken till sommaren någon gång tror jag.
Men än är det långt kvar, så det är bara att njuta så länge det varar, och sen finns det ju fortfarande fem hästar kvar att hitta ”guldstunder” med
Britta