Ja jag har väntat tålmodigt, men idag kom den, överraskande och snabbt. Hann se i ögonvrån och förstå att nu händer det, på ca en hundradelssekund. Efter att ha levt så gott som hela livet med katter så lär man sig ju till slut deras språk och när jag kom ut med frukost åt Ebbe idag, (en hemlös okastrerad hankatt som jag tagit hand om i ca ett år nu) så kråmade han sig som vanligt sådär som katter gör när de vill visa hur glada de är att man kommer, och för att de vill tala om att de inte har några som helst ideér om att vara elaka på något vis. Budskapet kan väl översättas som, Love! Peace! and Happiness! to you!
Så har han gjort ett tag nu när han äntligen förstått att jag aldrig gör honom något ont utan bara kommer med mat, och har en liten pratstund innan jag går igen. Han har ju också börjat våga sig på att stöta till lite snabbt på min hand med sitt huvud och insett att handen inte attackerar honom för det, så nu kan jag till och med stryka honom lite lätt på pannan bara jag ser till så att han ser det och är beredd på det. Däremot ska man inte klappa honom över ryggen som man brukar göra med katter för då förlorar han tilliten och det kan komma en tass med klor flygande. Han vill nog gärna kunna se handen som rör vid honom, annars törs han inte riktigt lita på den.
Så hittills har vi hållit oss till den vanliga rutinen med att han ”buffar” lite med huvudet på handen som kommer med maten, jag ställer ner maten, småpratar med honom hela tiden och ser till så att jag har hans uppmärksamhet innan jag ger honom en snabb klapp på huvudet, och det går alltid bra eftersom han lärt sig att det inte gör ont på något vis.
Han kan fortfarande vara väldigt stressad när han äter och vet inte riktigt om jag kommer att ta maten ifrån honom igen, men det har vi också tränat på så numer tillåter han att jag flyttar talriken lite efter att jag satt ner den.
Övning ger färdighet och framförallt tålamod ger ju resultat. Men det tar tid när han så gott som var helt förvildad när vi började våra första försiktiga kontakter. Då kom jag inte närmare än kanske tio meter och fick sittande på huk och så still som det bara gick börja med att kasta torrfoderbitar till honom. En och en tills de kom så nära så att han kände på lukten och insåg att det var mat. Tack vare hungern så vågade han sig fram för att äta upp dem men det var under sträng bevakning av mig och släppte mig inte en sekund med blicken. Backade alltid tillbaka när han slukat en men lärde sig snabbt att det nog skulle komma fler om han stannade kvar istället för att fly på en gång.
Men som sagt så blir det ett år sedan i Mars och imorse tog han initiativet till den första kyssen:)
När jag som vanligt kommit fram till honom ( han har sin matplats uppe på ett bord så han är i jämnhöjd med min matande hand) och skulle sätta ner maten så ser jag i ögonvrån, (man ska ju inte titta en sån här kattkille rakt i ögonen alltför nära för det betyder utmaning på hans språk) hur han tittar upp emot min kind och vips, så reser han sig på bakbenen och jag känner hur hans fuktiga lilla nos trycks mot kinden och hur han sedan stryker resten av huvudet mot mig innan han går ner på sina framtassar igen.
Det kändes stort kan jag säga! Och förmodligen den underbaraste kärleksförklaring jag fått någon gång, (hoppas inte sambon läser det här nu:) För är det någon gång man vet att det gäller ren och äkta kärlek så är det när det kommer från djuren. De kan inte låtsas att de tycker om dig! De tycker om dig om de visar det på det här sättet, så är det bara!
Inga baktankar här inte 
Han sa helt enkelt : Jag älskar dig för att du är min vän, alltid är snäll mot mig och ger mig mat, vatten och skydd mot kylan. Jag älskar dig, och litar på dig och det visar jag så här!
Och visst hade det varit ännu lite bättre om det hänt imorgon istället, på alla hjärtans dag, men jag lovar, det duger ändå:)
För nu vet jag att min kärlek är besvarad!
Godnatt! 
♥ Britta ♥