lillasysterfix

Igår kväll hade jag den där ”låt mig bara vara ifred” känslan, som väl alla har ibland här i livet. Inte pga något särskilt alls utan kände mig bara sådär allmänt trött på allt!
Känner ibland att jag liksom är på fel planet, i fel tidsålder, fel miljö, fel, fel,fel helt enkelt.
Orkar inte tänka på hur det ska gå med ekonomin varje dag, orkar inte ha dåligt samvete över att vara arbetslös, orkar inte försöka hänga med i det här samhället och den livsstil man förväntas ha.
Orkar inte vara social och utåtriktad….som sagt…låt mig bara vara..kändes det igår.
Låt mig flytta ut i en enslig stuga någonstans tillsammans med ett par hästar en hund och en katt, med närhet till naturen och friheten, där jag inte behöver ta ansvar för någon annan än mig själv….och låt mig andas!!!!!!!!!

Ja som sagt, så kändes det igår kväll…men tack och lov så var det någon (icke mänsklig naturligtvis) som fick mig att börja tänka på hur längesedan det var jag gjorde ett yogapass. Kan inte fatta att jag slutat med den formen av träning som egentligen passar mig så bra. Man blir mjuk och smidig i kroppen, får kontroll på muskler och leder och får en positiv effekt på både cirkulation och matsmältning, även sinnet får chansen att stanna upp och känna efter, var är jag, alltså vart har jag min kropp ?vem är jag? hur känns det inuti mig här och nu?
Tyvärr så är det många som tror att yoga bara är något ”flum” där man sitter med benen i kors och ”hummar” lite men det är så otroligt mycket mer än det, eller något helt annat än det ska jag väl säga eftersom jag aldrig under de år jag höll på som mest gjorde något sådant.
En annan uppfattning är att man väl inte får någon direkt fysisk träning av det eftersom det inte utförs på ett gym med hög dunkande musik, där man ”pumpar” muskler i olika typer av maskiner tills hela kroppen värker och svetten rinner:)
Men faktum är att yogan och dess olika kroppsövningar utvecklar både elasticitet, kondition och styrka. Dessutom koncentrerar man sig också på sin andning då man lär sig att ”andas rätt” så att säga med en djupandningsteknik där diafragman är med vilket gör att lungkapaciteten ökar och blodomloppet får mera syre.  De flesta av oss andas egentligen helt fel idag i vår stressade tillvaro vilket gör att vi andas alldeles för ”ytligt” och ”högt” upp i lungorna. Vi utnyttjar alltså inte vår hela lungkapacitet. Har inte ens tid att andas alltså!

Man kan faktiskt snabbt känna skillnaden genom att låta diafragman vara med vid ett djupt andetag.
Här ska magen nämligen pressas utåt när man andas in och dra ihop sig inåt när man andas ut. In genom näsan och ut genom munnen är bäst.  Ovant och konstigt känns det, och igår fick jag verkligen en ”väckarklocka” om att det var alldeles för längesedan jag uppmärksammade och brydde mig om min kropp med yoga eftersom den djupandning jag kunde göra förr tydligen bara är ett minne blott.  Nu känns det som om både lungor och mage protesterar och inte är det mycket luft jag får i mig nu jämfört med då när jag hade hållit på med detta ett tag.
Men som tur är så ger yogan också väldigt snabbt resultat och trots att jag på den tiden, bara gjorde det en till två gånger i veckan så märktes det skillnad från gång till gång.

Hur som helst så vaknade jag i alla fall upp ur min ”minidepression” och började leta efter yogaprogrammet jag brukade köra, men tyvärr så kunde jag inte hitta det utan fick plocka ihop ett eget program med hjälp av en bok jag har, och det kändes faktiskt lite extra roligt med nya övningar.
Så jag tog helt enkelt och stängde in mig i mitt älskade egna sovrum (som jag har pga att ”någon” snarkar;), tog med mig datorn och några värmeljus, letade reda på  yoga och meditationsmusik på spotify, talade om för övriga familjemedlemmar att jag inte skulle vara tillgänglig på ett tag, stängde dörren, tände ljusen, satte igång den underbara musiken med ljudet av en regnskog med rinnande vatten och fågelkvitter i bakgrunden, och satte igång med övningarna. Findus låg på sängen och tittade mycket uppmärksamt på när jag pustande och stånkande gjorde mitt bästa för att göra rätt.  Tror att han gillade stämningen i rummet som skenet från ljusen och ljudet av rinnande vatten och fågelkvitter skapade.  Helt i hans smak eftersom stress inte är något som Findus känner till. Att jag sen föredrog att vara på golvet både i sittande, stående och liggande ställning istället för att lägga mig i sängen och sova tyckte han nog mest var mitt eget problem, och lite svårt att förstå sig på Men dock ganska intressant att studera tydligen.

Efter passet under avslappningen, som man alltid avslutar med, lovade jag mig själv att inte sluta helt med detta igen. Kändes så väl hur jag misskött kroppen på senare år och så som det knastrade, knakade och stramade i leder och muskler så skulle man kunna tro att jag var snart åttio istället för fyrtio.
Bara det att sitta på golvet med raka ben framför sig och nästan nudda med pannan vid benen som jag faktiskt gjorde för några  år sedan var nu en total omöjlighet, nådde knappt fram till tårna! Katastrof!!!!

Inte undra på att man har ont lite här och var, vare sig det beror på artros eller ej! Hur kan jag tro att kroppen ska fungera som förr om jag aldrig bryr mig om den på det här sättet, utan bara förväntar mig att den ska orka arbeta hela tiden???
Nej, skärpning!

I alla fall så blev det ju en väldigt positiv avslutning på kvällen som kändes så tung till att börja med och trots att klockan var över tio innan jag var klar så kände jag mig inte trött. Cirkulationen och humöret var på topp och jag kände mig sådär lugn och tillfreds inombords.
Underbart!
Och inte nog med det, för när jag sedan gick in på bloggen och såg jag att jag fått en kommentar på ett inlägg jag gjort om shettisarna Mike och Lucy för ett tag sedan,  där Mikes nya ägare talade om att det var hon som köpt honom och hur han hade det nu så fick den känslan som det gav ,i kombination med min redan avslappnade sinnesstämning tårarna att börja rinna.

Glädjetårar naturligtvis då jag läste att Mike kommit till ett hem där han (brr..nu ryser jag igen)  varje dag blir riden och ompysslad av sin nya ”lillmatte” en flicka på åtta år. Har en islandsvalack som kompis och som han verkar komma bra överens med och med en vuxen, (lillmattens mamma) som är van hästmänniska och som övervakar och engagerar sig i dotterns ridning. Också helt underbart! Precis så som ”vi” önskade att han skulle få det.
Så nu känns det ännu roligare att titta på fotot ovanför av Mike, Mia och hennes son och minnas guldstunder med Mike som den, och veta att han med sitt tålamod och lugn numer knatar omkring uppe i Hälsingland med en annan lillmatte på ryggen.
Vill önska dig all lycka i livet Mike och hoppas att du får många fina år hos dina nya ägare!
Puss från mig:)!

Britta