lillasysterfix

Är när jag inte kan hålla saker jag lovat!
Har faktiskt sedan några år tillbaka varit bra på att aldrig lova något jag inte kan hålla. Man kan väl säga att det är mina barn som lärt mig det eftersom det inte finns något som gör så ont i ett modershjärta som att se sitt barns besvikna min och höra ett sorgset med lite darr på rösten, ”Men du lovade ju?”
Det är då man riktigt känner vad dåligt samvete är, hur rent fysiskt ont det faktiskt kan göra.
Så därför lovade jag mig själv för några år sedan att aldrig, aldrig lova något innan jag vet till 110% att det blir av.

En sak till jag lärt mig idag är att aldrig åka ner för att hämta äldste sonen innan jag vet helt säkert att han slutat för dagen.  Var nämligen uppe i stallet och hjälpte Mia lite idag, och med tanke på att hon bara hade någon timme på sig innan hon skulle hem och ta emot kunder i frisersalongen så tyckte jag att jag kunde lova att fixa vattnet åt hästarna också.  Enligt mina beräkningar skulle jag nämligen hinna hem och hämta vattnet innan jag skulle åka ner för att hämta sonen.
Så efter mockningen tog jag dunkarna och åkte hem för att fylla dem. Nu är det så att vårat vatten inte precis har det högsta trycket som finns och med tanke på att det är fem dunkar som ska fyllas så får man helt enkelt se till att ha tid avsatt till det
Började i alla fall fylla på dem och sneglade väl lite på klockan då och då. Hann till och med sätta på kaffe och dricka en kopp under tiden som jag väntade.
Insåg efter en stund att jag nog kunde åka ner och hämta sonen innan jag åkte upp med vattnet, och med tanke på att bensinlampan börjat lysa på väg hem från stallet så ville jag hinna tanka innan jag hämtade honom också.
Så vid det här laget var min plan att göra en snabbvända förbi macken, hämta sonen och ta honom till hjälp med vattendunkarna.

Men ack vad jag bedrog mig!
För det första så stod det redan en bil vid kontoautomaten som jag alltid tankar vid, vilket jag tyckte var lite irriterande med tanke på att det inte syntes till någon människa i närheten.
Nu vet jag ju att inte all världens människor tänker precis som jag men själv tycker jag att tanken med att tanka (hm..mycket tanksnack nu!)  vid kontoautomaten är väl främst att man gör det för att man inte har något annat ärende in på själva macken?!?
Annars kan man väl lika gärna tanka på en av de andra automaterna, om man ändå ska gå in menar jag, eller?
Automaten ser jag lite som en ”snabbkassa” så att säga och där ska man inte stå mer än nödvändigt.
Men som sagt, vi är alla olika!
Hur som helst så kommer det efter en bra stund ut en ägare av bilen som inte ser särskilt stressad ut över att jag står alldeles bakom honom och väntar. Själv hade jag nog skyndat mig lite extra om jag (mot förmodan) lämnat bilen vid automaten och sedan såg att det stod någon och väntade när jag kom ut, men här var det tydligen ingen panik.
Nåja, till slut fick han i alla fall i en växel och rullade iväg så att jag fick min tankning gjord.
Misstänkte nu att sonen nog skulle stå och vänta när jag kom eftersom tiden han meddelat att han skulle sluta redan var inne och lite över till och med. Det kändes bra så att jag så snabbt som möjligt skulle kunna åka upp med vattnet till hästarna som jag lovat.

Kommer fram till skolan men ser ingen son där så jag skickar ett meddelande om att jag kommit. Efter ca tio min får jag svaret att han kommer snart men att provet han höll på med tagit lite längre tid än han trott.
Okej, tänker jag som brukar vara ganska bra på att vänta, men den här gången kändes det lite jobbigt med tanke på att hästarna väntade på sitt vatten.
Tiden går…..och går…….och går…..!
Suck, kom nu då! Tittar på klockan, tänker på vattnet som står därhemma väntar, tänker på hästarna som säkert går och stoppar mularna i vattenbaljan och undrar om den inte ska bli påfylld snart??
Börjar bli lite irriterad, har inte ätit på några timmar heller och jag och lågt blodsocker är ingen bra kombination. Är det någon gång jag kan bli så där riktgikt okontrollerat arg så är det när jag slarvat med maten.
Annars är det sällan jag blir riktigt arg men nu känner jag hur humöret sjunker och sjunker….grrr….så j-la typiskt att jag ska behöva stå och vänta så länge just när jag lovat det här med vattnet!
Försöker dock att vara lugn och sansad eftersom han ju trots allt håller på med ett prov och det är ju ändå ganska viktigt.
Lugn nu tänker jag….bete dig som en vuxen nu. Inte visa att du är på dåligt humör när han kommer. Han kan ju inte hjälpa att det tar längre tid än beräknat och förmodligen känner han sig redan stressad över det.
Efter ca en halvtimme ringer han.
”Jo du det tar lite längre tid än jag trott”
Hör att han vet att jag tycker att jag väntat alldeles för länge redan, och hur gärna jag än vill bete mig som den där vuxna förstående mamman så gåår det bara inte och istället för att säga, det är ingen fara, stressa inte med provet.
Så blir det.
”Jaa, jag märker det!”
Usch, vilken låg nivå va? Men lågt blodsocker förvandlar verkligen mig till ett elakt och kokande monster och det är då jag kan förstå dem som har häftigt humör och brusar upp för minsta lilla.
Det går helt enkelt inte att kontrollera det alla gånger, hur gärna man än vill.
Han lovar i alla fall att det ska ta max fem minuter till, och ca en kvart senare kommer han ut.
Vid det här laget känner jag mig som hulken, grön av ilska !
Kommer inte ihåg vad jag svarade när han andfådd kastade sig in i bilen efter att ha sprungit ut, vet bara att jag gjorde en rivstart och med en fart som inte är likt mig att hålla satte av hemåt.
Inser att klockan nu blivit så mycket så att sambon snart ska ringa om skjuts hem men har ingen lust att ringa honom och fråga om han ska åka med för vid det här laget känner jag mig inte lämplig att prata med någon överhuvudtaget.
Tänker snarare att han skulle bara våga ringa nu!!!!!!!! (som om att han skulle kunna veta hur situationen var?)
Man blir verkligen lite neanderthalare när hungern styr hjärnan

Hinner nästan hem när telefonen ringer…tänker först inte svara eftersom jag inte riktigt litar på vad jag kan säga i det här läget, men ser att det är Mia och med tanke på det dåliga samvete jag redan känner mot henne och att jag hittills inte hållit vad jag lovat, så blir jag genast lite snällare och svarar.
Kommer faktiskt inte ihåg exakt vad hon sa heller men hon har fått veta att det är hästar på vift och vill höra om jag kan åka upp till stallet, och som den reptilhjärna jag nu är begåvad med så har ju dessa vattendunkar satt sig på hjärnan så att säga och jag undrar om jag ska åka hem och hämta dunkarna först…………??????????………hur tänkte jag då, tänker jag nu!!!
Vad är viktigast i det här läget? Att fånga in hästar på rymmen eller köra upp vattendunkarna?
Ja, den med all hjärnsubstans i behåll kan ju lätt svara på det.
Svänger av från riksvägen med en sladd (inte heller likt mig kan jag säga, och sonen som brukar tjata på mig om att sladda sitter tyst som en mus bredvid, tror att han t o m höll i sig lite extra) kör byvägarna ungefär som om jag vore med i svenska rallyt och på något vis så lyckas jag faktiskt hålla mig på vägen trots den snömodd som mildvädret ställt till med på vägarna.
Tar det naturligtvis lugnare när jag närmar mig stallet eftersom det ju kan komma lösa hästar springande. Tänker att jag måste försöka lugna ner mig,  stressade och förbannade människor är aldrig en bra kombination med hästar som är så känsliga och lätt smittas av våra energier, och med tanke på att de springer lösa så är de förmodligen redan så upphetsade i sig själva så att en ilsket,kokande, rallykörande hulk är nog den sista de tänker låta sig fångas in av.
Kommer i alla fall fram till stallet och hinner bara parkera när sonen utbrister, ”oj! Jävlar” när en av unghingstarna rusar förbi alldeles intill bilen. Han gör en snabb vända fram till porten och vänder igen och springer fram till hagen.
Okej, det är Hagge konstaterar jag, tar ett djupt andetag för att få ner stressnivån som inte är särskilt bra att ha på topp när man hanterar unghingstar, däremot känner jag mig inte det minsta rädd utan är bara helt fokuserad på att så lugnt som möjligt fånga in honom.  För någon elak häst är han inte, bara ung och pigg helt enkelt och naturligtvis också otroligt stark jämfört med lilla mig, (för hulken har dragit sig tillbaka vid det här laget),  så respekt känner jag, men inte rädsla som jag faktiskt trodde.
Går ur bilen och där står ett äldre par som är ute på promenad och pratar i mun på varandra medan de tittar på mig. Känner faktsikt inte att jag har tid och lust att prata med dem och håller bara lite snabbt med dem när de lite upprörda säger att ”ja, vi tyckte att det verkade vara något som var fel när hästen sprang omkring här, har han smitit?”
” Ja jovisst, han har smitit” säger jag så lungt och trevligt jag kan, vad jag tänker är en annan sak
Springer in i stallet och får tag i ett grimskaft samtidigt som jag säger åt sonen att ställa sig och blockera vägen ifall om Hagge skulle få för sig att springa iväg igen. Vet i alla fall att inte ens en unghäst springer rakt över en människa som står i vägen och viftar lite med armarna om det skulle behövas.
Kommer ut igen med grimskaftet och då slår reptilhjärnan till igen. Så istället för att så fort som möjligt få på honom grimskaftet och leda in honom i boxen ( vilket jag tror hade gått ganska bra eftersom han nog var rätt trött efter sitt lilla äventyr) så får jag för mig att jag först måste locka undan de andra hästarna från ingången till hagen med lite hö, för att kunna få in honom där igen.  (Vilket förmodligen bara fått honom att upprepa smitningen som han fortfarande hade i färskt minne och som gått så bra).
Springer alltså in och får tag i en packad höpåse och ger mig av ut igen. Han har nu lyckats tagit sig upp på dynghögen som är ganska djup och mjuk så där står han och funderar på hur han ska ta sig därifrån medan jag börjar kasta in hö till de andra.  På något sätt tar han sig ifrån dynghögen och bestämmer sig för att ta en tur ut på lindan bredvid hagen då jag inser att nu måste han fångas innan han drar iväg.
Som tur är så tar han bara några steg och stannar igen när han inser att det är väldigt djup snö där och står kvar och låter mig få på grimskaftet utan något som helst krångel.
Precis då kommer Mia och hennes man så där var det värsta äventyret över för mig
Som tur är så har de hjärncellerna i behåll och tar naturligtvis in rymmaren i boxen istället för att släppa ut honom i hagen igen:) något som jag skulle ha gjort från första början, men men, det gick ju bra ändå och alla de övriga hästarna var ju fortfarande i tryggt förvar inne i hagen så det slutade ju lyckligt i alla fall.
Tänker varenda gång på hur nära riksvägen det egentligen är när några av hästarna smitit, usch vilken mardröm om de skulle få för sig att ta den riktningen.
I alla fall så lyckades jag hämta vattnet till slut och när jag håller på att fylla hinkarna i boxarna så ringer sambon och vill bli hämtad. Gör klart för honom att jag kommer så fort jag är färdig med vattnet, för nu ska hästarna ha sitt vatten om det så är det sista jag gör;)

När jag sedan är på väg ner för att hämta honom får jag ett sms från yngste sonen som sitter på bussen på väg hem. ”Kaffe nu” står det, och nog är det tur för honom att jag lugnat ner mig så pass vid det här laget, så att jag vuxet och moget kan svara, ” är inte hemma” istället för typ ”fixa ditt sabla kaffe själv” eller något i den stilen

Britta