Har just skickat iväg mejlet till min ridlärare där jag meddelar att jag måste inse att det inte går ihop ekonomiskt för att rida den här terminen. Och även om jag vet att jag inte ska klaga, och att jag har såå mycket annat att vara tacksam över så känns det sorgligt att inte få träffa hästarna snart igen.
Har alldeles för lätt för att fästa mig vid dessa fyrbeningar och sen får man ju vissa favoriter som man känner lite extra för och med. Har väl med någon slags kemi att göra på samma sätt som att man gillar vissa människor mer än andra.
Draumur på bilden är nog nummer ett på min lista, en stor och trygg herre som gör allt man ber honom om och aldrig visar några sura miner.
Tänker särskilt på tillfället i somras då jag skulle leda honom från hagen när en av unghingstarna som smitit kommer farande som ett jehu bakom oss och börjar resa sig upp på ryggen på honom. Tänkte att nu blir det kaos här och jag kommer förmodligen inte att kunna hålla kvar Draumur hur han än reagerar. Jag förutsatte ju att han antingen skulle bli aggressiv mot den här unga bråkstaken som tog sig sådana friheter, eller att han skulle tycka det var lattjo lajban och vilja leka med honom utan att tänka på att lilla jag fanns i närheten.
Men inte då!
Som den gentleman han är ända ut i hovspetsarna så stod han så gott som helt still, förutom att han grymtade lite förtjust och trampade på stället eftersom han tydligen tyckte att det var roligt men visste att han var tvungen att behärska sig, medan jag gjorde mitt bästa för att få ner busungen från honom genom att vifta mot honom med änden på grimskaftet. Det var dock inte lätt eftersom Fifil som hingsten heter, hela tiden sprang runt och bytte sidan när jag väl fått ner honom en gång. Ett tag kändes det som om han lekte den där hackspetten i Kalle Anka, som sjunger ”alapapapapapapapapapapapalija” ni vet, medan jag som förmodligen var lika röd i ansiktet som just Kalle Anka när han bli arg, hade fullt sjå att hålla undan för hans visserligen små men ändå starka hovar som tycktes finnas överallt i luften.
Tack och lov så tröttnade han på mitt viftande med grimskaftet till slut och sprang glatt vidare så att jag kunde binda upp Draumur innan vi försökte fånga in den lilla rymmaren (som naturligtvis var utan grimma just den här dagen pga att han fått lite skavsår av den).
Nummer två som favorit har jag tyvärr ingen bild av, men han heter Taktur och är också av den lite större och grövre typen av islandshäst som jag gillar. Också bara snäll och följsam och med ett otroligt stort steg i skritten.
Skulle vara härligt att rida ut på honom någon gång.
Sen så har vi Kongur förstås, som jag lärt mig att tycka om efter att vi haft en del lektioner då vi inte varit riktigt överens. Han har helt enkelt varit en större utmaning än de andra men när vi väl ”fått till det” och det funkat bra så har det nästan varit med honom det känts allra bäst.
Visst har han sina sidor, som tex att han kommit på att om man kissar och bajsar flera gånger under en lektion så får man ju vila lite, och att han kan testa en med lite tjurigt bus om han ser att Susanne överlämnar ett spö till ryttaren, men det är ju egentligen bara roligt att de har just sina speciella sidor och det är bra träning att få prova på lite olika typer av hästar. Senast jag red honom lyckades vi dock lura honom genom att Susanne stoppade ner spöet i en snödriva i kanten på ridbanan som jag sen tyst och försiktigt fångade upp när vi passerade, utan att han märkte något 
Ibland måste man,försöka överlista de här många gånger alltför kloka djuren:)
Men jag skrev i alla fall i mejlet att jag förmodligen kommer tillbaka för att vara med på sommarridskolan som är på fem lektioner då jag har börjat jobba igen och ekonomin stadgat sig lite.
Men som jag sa i det tidigare inlägget så har jag ju Mias hästar att umgås med så helt utan hästumgänge blir jag ju inte i alla fall.
Men nu är det sömnad som gäller, inte sömn alltså utan symaskinssömnad, yngste sonens jeans måste sys upp inför skolstarten imorgon.
Ha det gott!
Britta 