Sista dagen på jullovet och snart drar ”vardagen” igång igen. Har faktiskt ingenting emot det, för visst är det skönt med lediga dagar tillsammans då man slipper tänka på vad klockan är osv. men egentligen trivs och fungerar jag bäst med struktur och fasta rutiner.
Det är just det här som får mig att fundera över hur det skulle bli om man plötsligt blev ekonomiskt oberoende?
Skulle jag verkligen göra allt det där jag skrev om i ett inlägg med att göra min gård mer levande med mer djur osv?
Jag hoppas och tror det i alla fall….men skräcken är ju att man blir så bekväm och kanske till och med snål så att man knappt vill köpa någonting och mest bara går härhemma utan något som tvingar en till att engagera sig.
Det är ju trots allt överlevnaden som är den största drivkraften för människan.
Egentligen är det lite läskigt vilken makt pengarna faktiskt har över våra liv. I de flesta hobbies är det just ekonomin som avgör om man kan utföra dem eller inte.
Själv har jag börjat inse att det nog inte blir några ridlektioner den här terminen, och inte är det pga att jag inte har lust med det precis 
Sparkontot har börjat sina och framför mig har jag två söner som ska börja att ta körkort, plus att vi tänkte försöka åka på en resa tillsammans i höst när jag fyller ”tant”, och det kostar ju en del när man räknas som fyra vuxna personer.
Så nu är det prioritering som gäller och då brukar jag vara den som tar ett steg tillbaka.
Tro nu inte att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Det krympande sparkontot beror på att jag valt att använda pengarna till en del kostsamma saker åt mina söner och jag ångrar det inte en sekund. Känns alltid bra i själen när man investerar i sina barn:)
Sen är det också så att jag vet att även min tid kommer, och eftersom jag är den i familjen som har störst tålamod (kan jag syfta på min sambo nu tro..?) med att vänta med det roliga för egen del så får det bli min sk hobbie som stryks från listan först.
För övrigt känns det som mycket viktigare att ha råd med resan i höst än att jag ska få ta 14 ridlektioner.
Sen har jag ju faktiskt Mias åtta (av vilka fem är hennes egna) hästar to m på gångavstånd när ”hästochstallabstinensen” blir som värst. För mig (till skillnad från de andra i min ridgrupp) känns inte själva ridningen som det enda och det viktigaste när det gäller hästar, utan bara att få borsta, pyssla, promenera med och arbeta i miljön omkring dem räcker långt, och det vet jag att jag är välkommen att göra så ofta och mycket jag vill hos henne.
Men nu har jag både lite utomhus och inomhussysslor att ta mig för med för att vardagen ska rulla på i sina vanliga gängor.
Kanske gör ett inlägg till idag för att kompensera det senaste dygnets uteblivna skrivande
Britta