Idag har jag äntligen lyckats plocka bort och packat ner alla tomtar och liknande i sina kartonger, och burit upp dem i garderoben på övervåningen.
Julgardinerna och julstjärnorna i fönstret får dock hänga med ett tag till, likaså adventsstakarna.
Det är ju trots allt fortfarande mörka januari och ljusstakarna känns okej som mysiga ljuspunkter i vintermörkret tycker jag.
Har också hunnit med en del utomhus, såsom snöskottning och städning av hönshuset.
Hugin och Idunn passade på att ta en tur till favoritutflyktsmålet brokvisten idag när det bara var fyra minus.
Dessvärre så fick de tag i de ”röda bären” i dörrkransen och hann picka i sig en hel del av dem innan jag upptäckte det. Vet inte vad de är gjorda av men ”konstgjorda” är de i alla fall och var vita inuti. Kan bara hoppas på att de inte är giftiga!
Det visar väl sig ganska snart i så fall, tyvärr!
Jag och äldste sonen hann också med en promenad innan det blev mörkt och eftersom han ville gå den oplogade vägen för att få lite extra motion så tyckte jag att vi då lika gärna kunde fortsätta upp till stallet när vi ändå var så nära.
Var lite nyfiken på hur flocken verkade nu utan de två små shettisarna och ville se om snickaren varit där och gjort färdigt de två återstående boxarna.
Det visade sig att boxarna nu fått de dörrar de saknade och när man nu ser helheten så tycker jag att stallet bara blir mysigare och mysigare.
Gick sedan till hagen och där stod sex islänningar och tittade ingående på oss.
”Oj, här känner man sig alldeles uttittad ” var sonens första spontana kommentar. Och det stämmer verkligen. Både hästar, får och kor kan verkligen få en att känna sig så där djupt och allvarligt iakttagen.
Eftersom budskapet som strömmade ut från hela gänget var ”Jamen vad bra att ni kommer och hälsar på, då kan vi väl få lite mat också” , så skulle det ha känts väldigt svårt att vända alla de där vackra ögonen blicken och bara gå utan att besvara deras självklara antagande. Så det var bara att ringa och fråga om det var okej att kasta in lite hö till dem, vilket det var.
Måste säga att det kändes tryggare att röra sig inne i flocken nu när shettisarna inte for omkring som små ”råttor” som kilade sig in här och där och orsakade en hel del bakåtstrukna öron och uppvända bakar som hotar med en spark om vederbörande inte förstår budskapet tillräckligt snabbt.
Visst ville Undrun fortfarande visa att hon bestämmer och flytta omkring de andra mellan hötapparna, men man har liksom mer koll på de jämnstora känns det som och det är lättare att se till så att man inte själv ses som ett hot i den eviga matstriden.
Hoppas nu bara att shettisarna snabbt får komma till nya bra hem så att beslutet att sälja dem känns som en bra lösning för alla. Har tänkt på dem idag också och kollat annonserna på dem, och visst känns det lite konstigt att man kanske aldrig mer får träffa dem, men om man ser det som att det är för deras bästa så känns det väl lite lättare.
Men nu är det dags att gå ut till Ebbe med lite kvällsmat och sen får det nog bli en kvällskopp thé för mig, innan det är dags för sängen. Var otroligt stel och konstig i kroppen idag när jag vaknade, förmodligen beroende på alltför mycket stillasittande igår under resan.
Som min sambo brukar säga: ”Ja, det är som med gamla hästar, de måste köras för att hålla sig mjuka” och det är nog så sant, man börjar helt enkelt bli för gammal för att sitta still en hel dag.
Fick börja dagen med stretching och lite uppmjukande yogaövningar för att överhuvudtaget ta mig ut och komma igång med snöskottningen. Men imorgon borde det kännas bättre eftersom det här har varit en aktiv dag med en hel del kroppsarbete.
Återkommer nog imorgon!
Britta