Ja visst är det med blandade känslor man ser på resan till Hudiksvall imorgon. Jag ska nämligen följa med Mia och Erika när de ska lämna sina shettisar Mike och Lucy till en gård som tar emot och( specialiserat sig på) just shetlandsponnyer till försäljning.
Visst känns det sorgligt att ta farväl av dessa två små charmtroll, men samtidigt så är det nog dags att de ”går vidare” i livet med förhoppningsvis aktiva dagar och till någon som ger dem lika mycket kärlek som Mia har gjort den tid de haft tillsammans.
Vet att det gör ont i Mias djurvänshjärta men det är väl också pga att hon är så pass stor djurvän som hon tagit beslutet att göra sig av med dem. Hon har fortfarande fem egna hästar att lägga sin kärlek på, samt tre ston som hon tillfälligt tar hand om, och hur gärna man än vill så räcker inte tiden till för att aktivera dem allihop så som jag vet att Mia skulle vilja. Så därför får Mike och Lucy nu lämna Islänningsflocken i Söderås och lära känna nya hästkompisar någonstans i Sverige.
Det blir säkert bra i slutändan men som sagt så känns det naturligtvis sorgligt också.
Vet att även jag kommer att fälla en och annan tår vilket jag gör så fort det handlar om att skiljas från ett djur, vare sig det är mitt eget eller inte.
Man vet ju hur tungt det känns och även om jag inte hunnit umgås ens hälften så mycket som jag skulle vilja med dem så känner jag också en särskild kärlek till dem.
Det starkaste minnet jag har är från i somras då jag med endast Mike och Lucy som sällskap, ägnade några timmar åt att mocka ur hagen när Mia och Djarfur åkt iväg på en kurs, i Orsa tror jag att det var.
Det var helt underbara timmar då man kände det där lugnet inombords som hästars sällskap kan ge. Man jobbar på med sitt samtidigt som man lyssnar till hästarnas betande och känner doften av dem när de kommer nära.
Mike var mest nyfiken på vad jag sysslade med och ville gärna vara i närheten hela tiden medan Lucy efter första undersökningen av skottkärran gick lite mer för sig själv.
Kommer också särskilt ihåg när det kom en helikopter som flög rakt ovanför hagen och jag gjorde mig beredd på att de skulle bli skrämda och kanske göra någon rusning såsom hästar gör som de flyktdjur de är. Men ingen av dem reagerade med rädsla. Mike verkade inte ens medveten om att helikoptern fanns där och Lucy vände upp sitt söta lilla huvud och följde med den med blicken så länge den var inom synhåll.
Just den bilden av Lucy har fastnat på min näthinna eftersom jag aldrig sett en häst titta sådär rakt upp i skyn, och hon med sin charmiga mittbena i pannluggen och med den lilla mulen nyfiket riktad mot himlen är något jag aldrig kommer att glömma.
Usch..får ju nästan tårar i ögonen redan nu! Typiskt mig! Ibland önskar man att man inte var en så stor djurvän!
Men nu är det nog dags att hoppa i säng och ladda batterierna för imorgon. Kvart över sju kommer Mia och hämtar mig för att åka vidare upp till stallet och lasta hästarna samt packa med deras tillhörigheter.
Får väl se om jag skriver något imorgon om hur det gick. Förhoppningsvis blir det någon bild från resan också.
Nej nu måste jag tänka på något annat, för nu känns det så där konstigt tjockt i halsen, men men, sånt är livet, det består ju av förändringar och den här gången är det ju egentligen till något positivt.
Britta