Ja då kan man pricka av pepparkakebaket på ”att göra listan” inför julen också. Gick ganska bra även i år, dock med en och annan gräddningsmiss (som luciaglöggen med chokladsmak kan ha haft en viss inverkan på) men ändå inga större katastrofer.
En del av pepparkaksgubbarna ser ut att ha solat lite för mycket, men för mig har hudfärg faktiskt ingen som helst betydelse så de duger bra ändå:)
I år behövde jag inte baka några stora hjärtan att hänga upp i fönstret eftersom de jag gjorde förra året (de på bilden) ser helt oförstörda ut och får duga i år också. Och skulle någon (som min syster sa) få för sig att äta upp dem så får den faktiskt skylla sig själv, och skulle jag hitta någon knaprande på mitt julpynt så tänker jag inte tala om att de är ett år gamla förrän de är uppätna:) Julen är ju överraskningarnas tid!
Årets kakor är inte garnerade än men tänkte att vi skulle göra det imorgon. Kan vara bra att ha lite pyssel för sig på en söndag som annars brukar vara ganska tråkiga. Imorgon kväll är det däremot luciaafton i kyrkan och det tänker jag inte missa. Vill man ha lite julstämning så finns det väl inte bättre ställe än i kyrkan med sin akustik och levande ljus. Riktigt myspys tycker jag:) Blir alltid så rörd av att lyssna på musik i kyrkor bara för att det låter så vackert där och den här kvällen ska även barnkören vara med så det gäller väl att ladda med näsdukar förstår jag:)
Idag har jag haft en otroligt skön ”göra inget särskilt dag” och det är något man verkligen behöver ibland. Bara låta tiden gå och göra det som faller en in helt enkelt. Eldat förstås, grejat lite i hönshuset, varit på julmarknad med syrran och hennes yngste son och naturligtvis passat upp på min kära hyresgäst som bor i uthuset.
Det är nämligen så att katten jag skrev om för första gången i mars förra året, fortfarande är vid liv (trots att jag så stort påstått att han nog skulle få lov att avlivas pga sin aggressivitet) eftersom ingen av oss verkar klara av att ta det avgörande beslutet och ta tag i saken. Så numer bor Ebbe som han heter( eftersom det var på ebbedagen jag bestämde mig för att börja mata honom när jag förstått att han vara hemlös) i uthuset med egen liggplats som jag spikat ihop av några frigolitblock, bäddad med en ull och en fleccefilt + egen värmelampa (sån som man har till griskultingar), så den här vintern kommer det inte att gå någon nöd på honom som jag lovade när jag tog beslutet om att se honom som hemlös. Han har egen ingång genom fönstret så att han kan komma och gå som han vill och mat får han ca tre gånger om dagen så sämre kan väl en katt ha det, även om jag hoppas på att kunna få honom bortadopterad så småningom.
Förtroendet för människor har i alla fall blivit otroligt mycket bättre, men man får vara försiktig och verkligen ”läsa av” honom innan man klappar eller blir alltför närgången. Sedan han flyttade in i uthuset har jag bara gjort en miss som gjorde att det kom en tass med fullt utspärrade klor farande och jag inte hann med att dra undan, men förhoppningsvis ska han lära sig att det faktiskt finns människor som inte alls vill honom något illa och att han inte behöver försvara sig.
Men man kan inte begära alltför mycket av honom med tanke på hur vild han var när jag började försöka få kontakt med honom. Då släppte han en inte ens närmare än max två meter och idag visar han verkligen hur glad han blir när man kommer in till honom genom att kråma sig och buffa på handen med sitt huvud, men det gäller att låta han bestämma hur mycket klapp och kel det ska vara annars kan man som sagt få smaka på hans välvässade klor. Han är ju okastrerad och håller sina ”vapen” i trim så att säga.
På den här bilden ser man att hans ena öra är halvt vilket förmodligen är ett resultat av den förra kalla vintern då han levde utan skydd mot kylan. Läste häromdagen att det var vanligt på katter som blir omhändertagna under vintrarna att öronen fryser sönder. Men den här vintern ska det inte bli några mer köldskador för jag tror inte att han är så dum så att han överger sitt ”hotellrum” med tillgång till mat, värme och vatten 
Min förhoppning är att kunna få honom kastrerad, kanske till våren, men än så länge så känns det inte som om jag vill utsätta honom för stressen det innebär att bli instängd i en transportbur och åka bil för då rasar väl allt förtroende vi byggt upp under snart ett år tillsammans.
Men nu börjar tonåringarna bli ”tomma i magen” så det är väl bara att ta itu med kvällsmaten:)
Britta