lillasysterfix

Är verkligen glad över att ha hittat sidan introvert.se som beskriver min personlighetstyp så väl och ingående så att det känns som om jag själv skulle ha skrivit det.
Har alltid kallat mig själv blyg, i brist på en bättre benämning på hur jag känner mig inför nya människor och nya situationer. Men egentligen har det inte känts helt rätt eftersom jag i vissa lägen kan ”spela” social och det tror jag inte att en rakt igenom blyg person klarar av.
I alla fall så känns det skönt att veta att det finns fler som är som jag och att det inte är så väldigt ovanligt även om vi är en minoritet i samhället.
Tack och lov så är jag ju snart fyrtio år och kan till stor del anpassa mitt liv och min vardag efter mina egna behov, vilket gör att jag åtminstone inte varje dag behöver utsätta mig för (enligt mig) jobbiga situationer.
Jag kan välja att inte ha ett stort socialt umgänge utan några få vänner, och vara på på platser (tex biblioteket) där man inte behöver träffa så många människor, (eller i alla fall inte förväntas att tycka det är jättekul att ses och prata om tomma saker, typ väder och sjukdomar i en halvtimme) istället för att åka på ”stans” populäraste café där man förväntas vara social, pratsam och utåtriktad. ”Nej men är ni här, åh va kul!” ”Men hej, det var längesedan” ”Vi måste träffas någon gång, kom hem och ta en fika hos oss vetja!”
Nej, en lyckad tur ner på ”stan” för mig är när jag får uträtta mina ärenden utan att träffa på någon ”gammal bekant” eller någon som jag för artighetens skull (för jag vet hur man förväntas bete sig) bör byta några ord med.
Men även om man gör sitt bästa för att undvika det som känns mindre bekvämt så är det ju tyvärr omöjligt att helt slippa undan och igår kväll uppstod en av de jobbigare situationerna.
För en introvert är ju uttrycket ”mitt hem är min borg” verkligen något som stämmer och det är i hemmet man kan andas ut och koppla av och vila sin känsliga hjärna från sociala jobbiga upplevelser. Här väljer man för det mesta vem som ska komma och när och det är oerhört viktigt för välbefinnandet.
Visst händer det att min sambo (som för övrigt är extrovert) får en del oväntade besök men då behöver jag ju oftast inte vara den som ”tar hand om” gästerna eftersom det då i nio fall av tio handlar om att de ska prata om murning eller cykling (inget som jag är så insatt i) och jag kan dra mig undan och hålla på med mitt utan att någon tycker det är konstigt.  Har den eller han som det oftast är frågan om,  däremot sin fru med sig så blir det genast lite jobbigare, då jag blir tvungen att vara skådespelare och prata om ditt och datt som om jag vore en normalt socialt begåvad person som tycker det bara är trevligt med oväntade gäster.
Nu låter det som om jag är i det närmaste människohatare men det har faktiskt egentligen inget att göra med vem det är som kommer eller hur trevliga de än är, utan det är ju hos mig problemet ligger.
Det är därför det blir så jobbigt som igår kväll när jag känner att jag bara kan ligga i soffan (eftersom föregående natt bestod av alldeles för lite sömn pga oro över en av sönerna som var ute på lite kul och inte gick att nå på mobilen, men det är en helt annan historia) och avslappnat umgås med sambon och de två gäster jag visste skulle komma (som jag för övrigt inte känner att jag måste spela någon annan än den jag verkligen är med) och som jag inte tror bryr sig särskilt mycket om att jag bara ligger där och slappar med fötterna uppslängda på armstödet och kanske till och med blundar till lite ibland. Därför blir det lite av en chock när det plötsligt dyker upp två extra gäster som jag inte känner särskilt väl och vips så har situationen blivit en helt annan.
Men den här gången (vet inte om det har med åldern eller att jag var så trött att göra) så kände jag bara att, nej nu orkar jag inte låtsas vara normal. Det här var/är förresten två jättetrevliga och egentligen helt okomplicerade människor men som sagt så har det inte med det att göra. De får självklart komma hit och umgås och vara i mitt hem men när det är så oväntat och så oförberett så drar jag mig gärna undan och låter min sociala sambo ta hand om dem istället, vilket jag också gjorde. Normalt så tvingar jag mig själv till att uppföra mig så som man bör men igår kände jag att det fick vara slut på skådespeleriet. Visst är det synd att jag nu kommer att uppfattas som otrevlig och underlig av dessa människor men det är väl priset jag får betala för att få vara mig själv helt enkelt.
Bestämde mig igår för att folk helt enkelt får ta mig som jag är och passar det inte så får det vara så. Det tar lång tid att lära känna mig och jag orkar inte försöka anpassa mig till varje ny person och rätta mig efter regler om hur man bör uppföra sig.
Så jag erbjöd dem naturligtvis att sitta i soffan och sedan drog jag mig försiktigt ut ur rummet och gick faktiskt inte tillbaka igen trots att jag veet att man borde fråga hur det är, om de vill ha något mm mm, men det var som om min hjärna bara inte orkade mer. Det blev liksom stopp och stannade bara vid tanken utan att jag fullföljde.
Lyckades så småningom smyga upp och lägga mig medan de som tack och lov har fiolspelning som gemensamt intresse fortsatte att spela och umgås med min sambo.
Så nu är det nog dags att köpa den där T-shirten jag såg på marknaden med texten

”Hellre hatad för den jag verkligen är än älskad för den jag låtsas vara” .

Britta