Det pratas ju om att det här ska bli en ovanligt lång och kall vinter, en sk. vargavinter , och när jag var nere i skogen idag för att hämta lite granris ser jag plötsligt de här spåren på marken under en stor gran. Känslan går inte riktigt att beskriva men glädje och vördnad…??..är det ett bra ord?…känns nästan som om det är en ära att få lägga ner handen bredvid dessa tassavtryck för någon vanlig hund är det väl knappast frågan om. Jag mätte min handflata när jag kom hem och den mäter 17 cm nedifrån och upp till långfingrets topp så någon cockerspaniel är det då i alla fall inte.
Då var det nog inte bara inbillning häromkvällen när jag tyckte att det ylade nere i skogen. Ett otroligt mäktig ljud måste jag säga, nästan så att man fick lite rysningar.
I och med detta så känns den här dagen som en av de bästa på länge och nu fick jag ju användning av snön också, för utan den hade inte spåret visat sig.
Så okej då, det finns vissa fördelar med den och måste väl erkänna att det blir ovanligt tyst och mysigt nere i skogen när snön ligger utbredd över både mark och grenar.
Får nog gå ner dit lite oftare och känna närheten till naturen och dessa fantastiska djur som smyger omkring därute.
Britta
Okej då, kanske får skaffa mig ett nytt intresse och smyga omkring i skogen efter jakt på olika djurspår, kanske kommer att börja längta efter snön till slut;) Nja…en överdrift kanske men ärligt talat så måste jag försöka bli lite positivare till denna årstid för i värsta fall lever man ju i kanske 50 år till och vill väl inte gå och känna mig halvdöd hälften av den tiden:)
Och ja en frieserhingst i rimfrostlandskapet med en Mia på ryggen i någon vit klänning vore inte helt fel
Britta
Som det sägs det finns något gott i allt. Det gäller bara att kunna se det och nu har ju även du plockat ut en liten gobit ur vintern.
Tänk vad vackert med en svart häst i ett helvitt landskap med rimfrost i träden