Igår kväll kändes livet lite så där tungt som det gör ibland. Alltför många tankar och funderingar hade dykt upp under dagen och sen har vi ju alltid en viss packning i ”ryggsäcken” som ligger och gror under ytan.
Den ”packningen” kan och vill jag inte berätta om här eftersom jag skulle blotta andra människors liv då på ett sätt som man inte gör. Särskilt inte när det gäller nära och kära.
Hur som helst så fick en del andra händelser och upplevelser ”bägaren att rinna över” igår och jag kände mig helt uttömd på kraft och ork att gå vidare på livets stig med denna packning, vilket man ju ändå måste, för andras skull om inte annat.
När det kommer såna dagar känner jag att jag vill bli liten igen, vara det där trygga barnet som alltid kunde få tröst hos någon vuxen när man behövde det. Jag är tacksam över att ha haft en bra barndom då jag känt mig älskad och haft bra vuxna förebilder. Det är verkligen något att luta sig mot när det känns som att det mesta jobbar emot en.
Gick i alla fall och satte mig vid mormor och morfars gamla tramporgel som jag fått tagit över eftersom ingen annan (otroligt nog) ville ha den. Dels så tycker jag att den är vacker i sig och sen är det så skönt att sitta där och spela lite ibland eftersom tankarna direkt far tillbaka till tiden då morfar satt vid den och spelade ur koralboken.
Man känner genast hur det var att vara liten och myskänslan som fanns när familjen var samlad och sång och musik fyllde huset. Mormor var alltid noga med att damma orgeln och jag försöker att inte låta det gå alltför lång tid emellan dammningarna heller även om jag inte är i närheten av att hålla mitt hem så välstädat som hon gjorde.
Så jag satte mig där och började dra med fingrarna på tangenterna samtidigt som jag pratade med henne. Jag pratade lite om hennes liv och att jag nog gärna hade levt som hon istället med den huvudsakliga uppgiften att sköta om familjen och hemmet. För även om det innebar mycket arbete så vet jag att jag skulle trivas mycket bättre med det än att tvingas ut i ett arbetsliv med nya människor hela tiden, som jag tycker är så jobbigt.
Under pratstunden fortsatte jag att damma orgeln med fingrarna, sakta men säkert. Jag undrade också om hon kanske tyckte att jag var otacksam som inte riktigt uppskattar den sortens liv man som kvinna kan leva nu om man vill. Göra karriär och tjäna en massa egna pengar tex, eller om hon kunde förstå att jag tycker det är synd att man inte kan vara hemmafru längre utan måste ha två löner för att få en familj och ett hem att gå runt.
När jag dammat färdigt tittade jag på ljuslyktan jag tänt och ställt framför mig på orgeln och sa att jag önskade att jag kunde få ett tecken på att hon hört mig. Ett bevis på att de är med oss på andra sidan, vilket jag egentligen tror men aldrig riktigt fått något övertygande bevis på personligen, även om jag hört andras berättelser om det.
Dessa tecken har jag bett om flera gånger under åren men aldrig fått något svar, men kände att nu om någon gång måste hon väl känna att jag verkligen behövde lite uppmuntran för att gå vidare. Jag bad så snällt jag kunde:) och sa att du kan väl blåsa ut det här ljuset som ett bevis på att du lyssnat på mig? Snälla mormor det kan du väl därifrån du är nu? Det är inte så svårt, bara blås lite! Andar kan ju trixa och busa med el så det borde väl gå att blåsa ut ett litet värmeljus också? Jag väntade en stund men inget hände så jag gick därifrån när jag hörde att min sambo var på ingång. Jag gick och pratade en stund med honom och sen kom min äldste son ner och ville att vi skulle gå en kort promenad, vilket jag kände skulle vara skönt för att rensa tankarna lite, så det gjorde vi.
När vi kom tillbaka var min sambo i tvättstugan som är alldeles innanför dörren och stack ut huvudet och sa. ”Jaha var det ni som lät, jag hörde att det var någon som liksom flåsade, eller blåste ut luft på något vis”
??? Jag förstod inte riktigt vad han menade eftersom vi bara hade gått raka vägen in och inte var vi väl precis andfådda efter den korta promenaden, men tänkte inte så mycket mer på det och orkade inte ärligt talat fundera på det heller. Tyckte dock att det var lite underligt eftersom han hör väldigt dåligt, och varför skulle han höra våra andetag när vi kommer och går utanför dörren? Men släppte som sagt tanken på det….i alla fall för stunden.
Efter promenaden gick jag in i vardagsrummet igen, kastade en blick på ljuslyktan som fortfarande brann naturligtvis och satte mig i soffan för att sätta på tv:n. Sätter på tv:n, går därifrån för att hämta en bok och sätter mig sedan på samma plats igen. Tittar åter på ljuslyktan……..och nu är den släckt!!!!!
Kan inte riktigt fatta det, går fram till den för att se så att den inte brunnit ut men vet ju att jag tände den alldeles innan jag hade min pratstund med mormor och ljuset var alldeles nytt. Det hade nog knappt gått en timme vid det här laget och längre brinntid än så är det ju på ett värmeljus. Jag tittar ner i lyktan och ser att det är fullt av smält stearin i så det har inte brunnit ut, utan helt enkelt bara slocknat……eller….kan det verkligen bara slockna sådär när själva lyktan är så pass djup? (Samma lykta som den på första bilden). Känner en otrolig glädje och liksom spänning inombords när jag inser att nu har det hänt. Hon lyssnade på mig, och jag fick svar.
Men som den eviga skeptiker man är (i alla fall fram tills nu) så frågar jag min sambo om han av någon anledning blåst ut ljuslyktan, vilket han inte gjort. Då slår mig tanken på blåsljudet han hört när vi var borta. ”Vad var det för ljud du hörde egentligen?” ”Ja jag vet inte, men trodde att det var ni som var utanför fönstret och att Emil blåste på rutan eller något, det lät precis som någon andades ut med blåsande andetag flera gånger”
Nu ryser jag, även om jag egentligen inte är rädd. Hur skulle jag kunna vara rädd för mormor som var den snällaste man kan tänka sig. Jag berättar för honom om vad jag bett om innan han kom hem ,och att jag nu äntligen efter flera år fått beviset som jag så många gånger bett om. Som tur är så är han också medveten om att det finns mer än vi kan se och ta på och har haft kontakt med andra sidan förut, så då förstår han genast vart blåsljudet kom ifrån.
Men naturligtvis måste han tillägga (som den pappa han tror att han är ibland för mig) att man ska vara lite försiktig med vad man ber om och särskilt när det gäller ljus. Men det orkar jag inte ens kommentera, för inte tror han väl på allvar att varken mormor eller morfar skulle riskera att sätta eld på vårat hus??
Beviset räcker i alla fall för mig och nu kan jag inte låta bli att le åt mormor på deras bröllopsfoto på väggen när jag går förbi. Tänk att du gjorde det..säger jag och det känns i hela rummet att hon ler tillbaka sådär gott som bara hon kunde göra. För humor hade hon också!
Kan också tillägga att jag idag åter tänt ljuset bara för att se så att det brinner vidare och att det inte är något ”fel” på det, och än brinner lågan lika starkt som vanligt!
Britta:)