Ibland kan det kännas som att den vetskap, insikt och förståelse man fått när det gäller den del av oss människor som inte går att se med blotta ögat, blir till en belastning.
Visst är jag mest glad över att ha kommit så pass långt efter alla de liv jag levt, så att jag inte bara tror att det är här och nu vi lever, sen dör vi och sen är det slut. Punkt!
Det känns väldigt skönt att ha blivit av med den fyrkantiga synen på livet och döden eftersom den kan vara oerhört skrämmande när man får för sig att fundera lite djupare omkring den.
Att det här skulle vara det enda liv jag har och någonsin får, att ensam gå in i döden och sen återstår inget mer, bara ett enda långt mörker som trots att jag inte kommer att vara medveten om det då, ändå känns så skrämmande och nästan ångestframkallande.
Att aldrig mer få träffa och umgås med de människor man har omkring sig och trivs så bra med, att aldrig någonsin mer uppleva saker med alla sina sinnen kan ju få vem som helst att få dödsångest, och det är nog det som i grund och botten gör att så många mår så dåligt idag. Kan förstå vilken inre stress det måste skapa när man tror att startskottet har gått och man nu har ett liv på sig att förverkliga alla drömmar och uppleva allt man skulle vilja uppleva och ändå hinna vara nära och umgås med de själar…förlåt….dödliga människor i det här fallet……som man älskar och känner gemenskap med.
Det tog några år av detta liv för mig att förstå hur det hela egentligen fungerar eftersom mina föräldrar nog till största delen fortfarande har det fyrkantiga uppfattningen om livet, och när vi var små bestämt hävdade att det inte finns några ”spöken” och allt man tyckte sig se och höra bara var ren inbillning. Min farmor däremot hade nog förstått lite mer,om inte annat så gjorde hon det den dag då hon hörde farfar ropa på henne en tid efter sin död, eller den gången hon en mörk natt blev ledsagad av en ljus gestalt på vägen framför sig som inte gav henne annat än en känsla av trygghet och viljan att hjälpa henne se vägen och komma hem välbehållen. Hon berättade den här och andra historier för en av mina systrar, som i sin tur inte riktigt kunde hålla det hemligt för mig trots att farmor sagt att hon även skulle låta mig få höra dem när jag blev lite större, och jag vet att min far inte blev så glad åt att hon satt och ”lurade i” barnen dessa historier.
Är inte riktigt säker på om han själv absolut inte trodde på dem eller om han bara tyckte det var onödigt att skrämma oss. Vet bara att mamma och pappa under hela min uppväxt höll fast vid uppfattningen om att ”spöken” inte finns, eller i alla fall så var det vad de förmedlade till oss barn och vilket jag faktiskt är tacksam för idag då jag var ett oroligt barn som var blyg och rädd för det mesta, och gärna trodde på dem när de pratade om inbillning och fantasier.
Så den uppfattningen höll jag fast vid ända tills jag blev strax över tjugo år då det dök upp en man som till att börja med blev kompis med min sambo (kommer inte ihåg när, var och hur de träffades) men sen även blev bekant med min syster och hennes familj, som hälsade på då och då och efter ett tag och på olika sätt gjorde oss uppmärksamma på det som finns utan att vi kan se och ta på det. Våra energifält och nära och kära på andra sidan mm.
Det var också tack vare honom som min sambo förstod att han kunde se och känna mer än andra. Tyvärr så blev hans liv alldeles för kort då han dog i cancer inte långt efter sin 40 årsdag. Men vi saknar honom fortfarande och kan ibland känna att han är här och ”busar lite” med oss. Visst ses vi igen men han hade gärna fått vara kvar och dyka upp lite som ”gubben i lådan” ibland som han gjorde.
Men för att komma tillbaka till det jag hade i tankarna när jag började detta inlägg så är det att man ibland också önskar att man inte visste allt det man vet nu, och att när man träffar en ny person som man direkt känner sig så där bekväm med bara kunde tänka att, ”Jaha, vad trevligt att träffa en människa som man tycker är trevlig och som verkar tycka att det är ömsesidigt”, och inte börja fundera på när man träffats tidigare?, i vilket liv? under vika förhållanden? Och vilken koppling man då hade till varandra? Och sist men inte minst varför man träffats igen?
Livet vore nog helt enkelt lite lättare då….men förmodligen också ganska mycket tråkigare!
Man kanske inte heller ska förstå meningen med alla möten på en gång (vilket jag sa till en person igår) , men svaret kommer nog förr eller senare. Låt livet flyta på så visar det sig till slut. Det kanske helt enkelt bara är så att själarna tycker att det är dags att träffas lite igen och ordnar då så att omständigheterna gör så att det blir så.
Det är ju bland annat det som jag tycker gör livet så spännande mitt i den kanske lite tråkiga vardagen, man vet aldrig när en gammal bekant själ dyker upp men det känns alltid lika tveklöst bekant när de väl gör det. Sen gäller det att inte krångla till det och blanda ihop gamla och eventuellt nya känslor, se vart man står idag och bara njuta av den gemenskap man genast känner. Vi är ju ganska ”små” när vi är här på jorden och det primitiva mänskliga sinnet vill ibland blanda ihop och röra till känslor hit och dit, och då gäller det att veta vem man är och vart man befinner sig idag.
Men det är inte så lätt alla gånger och det finns inget som gör så ont som att få förmånen att träffa en av dessa ”nära” själar som sedan ”försvinner” igen utan att höra av sig trots att man trodde att man kommit överens om det.
Det är nu tretton år sedan detta hände mig och förmodligen var personen ifråga inte mogen för och/eller medveten om varför vi kom så bra överens (vi är inte ens från samma land), och klarade väl helt enkelt inte av att hålla kontakten bara för den sakens skull och inget annat. Jag vet inte och har slutat hoppas på att höra av varandra igen men personen finns i mina tankar lite då och då, och om det är meningen så får vi väl kontakt igen.
Nåja, nu ska jag prova och se vad min axel går för efter gårdagens behandling. Känner faktiskt hopp om att kunna bli bättre och får jag riktigt ont igen så vet jag vart hjälpen finns , och tvekar inte att vända mig dit igen även om personen ifråga var rädd att han ”skrämt iväg” mig med allt sitt prat så att jag aldrig skulle våga komma tillbaka igen.
Men tack vare den vetskap jag har idag så behövs det nog mer än så för att skrämma mig. Hade jag däremot haft kvar den fyrkantiga synen och bara tolkat det hela med hjärnan och det mänskliga sinnet så hade jag inte ens åkt tillbaka efter första gången 
Britta 