lillasysterfix

Detta hände egentligen i måndags men måste skriva om det ändå. Eftersom vi bara har en bil just nu ,och faktiskt tänkt klara oss med det så länge som möjligt med tanke på min minst sagt dåliga ekonomi under arbetslösheten. Så tyckte jag att när jag i måndags skulle ner till arbetsförmedlingen kunde ta mina ben (alltså promenera) istället för att först skjutsa sambon till jobbet, sen åka hem igen, och därefter åka ner igen ett par timmar senare, och inte nog med det åka ännu en gång för att hämta hem sambon också.
Vädret var ju bra och någon tidspress hade jag inte på mig heller. Räknade med att gå vid kvart i nio för att vara nere till tio då af öppnade.
Kom iväg vid fem i nio ungefär eftersom det alltid när man ska iväg dyker upp en massa andra saker man måste göra innan. Hur som helst så spelade ju det ingen roll om jag skulle komma någon minut över tio eftersom jag visste att det skulle vara mycket folk ( många säsongare) som också skulle anmäla sig idag.
Börjar till slut min promenad på ca 7km men kommer inte mer än ca 200m när jag ser att mina föräldrars bil kommer emot mig. Tänker att jag ska väl hälsa och lyfter handen för att vinka men inser att bilen är på väg att stanna så det är väl bara att vänta och se vad de vill.
Det är min far som ser lite bekymrad ut. Jag går fram och öppnar bildörren.
-Ska du till Rättvik? Frågar han.
-Ja det ska jag!:)
-Ja men ska jag inte skjutsa ner dig då?
-Nej, jag hade tänkt att gå…få lite motion du vet
-Öh….ja men….få se…du kan ju låna bilen!!
-Nej, jag tänkte gå….jag vill gå….jag har ingen panik ner och så…!
-Nähä….öh…ja okej…dåså!
- Japp vi säger så, hej då!
Jag stänger bildörren och han åker sakta iväg. Hinner gå ungefär 3-400 m till när jag hör att en bil som kommer bakifrån saktar in ordentligt.  Det är en av min mors ”kompisar” i byn och bredvid henne ännu en kompis samt i baksätet min mor själv. Bilrutan glider ner.
- Ska du till Rättvik? (Bekymrat ansiktsuttryck igen)
-Javisst jag tänkte gå….ska på arbetsförmedlingen!
Hör att min mor gapar något i baksätet.
-Vad säger hon? Frågar jag.
- Ska du inte ha skjuts?
- Nej…jag tänkte gå ner.
- Men…?..ska du gå?
-Ja precis:)
- Men vill du inte ha skjuts då?
-Nej, det vill jag inte…jag vill gå!
- Jaha! slipp då!
- Jadå..men tack ändå!
Förmodligen hade det blivit lite mer tjat om det nu inte (tack och lov) kommit ännu en bil bakifrån så att de var tvungna att åka.
Skakar på huvudet och ler för mig själv när de åkt. Är det så konstigt att man vill promenera? Det är ju inte frågan om flera mil och vädret var helt okej så varför inte?
Tyvärr så har vi gjort oss alldeles för beroende av våra kära bilar och jag tror inte ens att vi tänker tanken på att man faktiskt kan ta ”benen” de gånger man inte har alltför bråttom. Det är ju dessutom den bästa motion man kan få.
I alla fall så när jag kommit ungefär halvvägs så hör jag en bil tuta ute på riksvägen, (själv gick jag på den gamla järnvägen som går parallellt med riksvägen), jag tittar dit och hinner se min kompis Mia susa förbi.
Jag vinkar och tänker, måtte inte hon stanna nu också och hålla på att krångla och vända någonstans. Men samtidigt hade jag på känn att hon skulle förstå att jag faktiskt ville gå, och tack och lov så hade jag rätt.

Ja på vilket sätt skulle man föredra att ta sig fram på den här vägen? Vilka sinnen skulle man få använda vid en promenad jämfört med att åka bil? Med bilen skulle man inte känna doften av träden, inte lyssna till fåglars kvitter, inte hinna med att se allt som dyker upp under promenadens gång, såsom smådjur, insekter eller en ovanligt fin blomma.
Att promenera kan jämföras med att meditera och egentligen skulle man göra det mycket oftare och längre än man gör!

Så tänk efter nästa gång ni tänker ta bilen, det kanske är möjligt att passa på att få lite motion också….fast räkna med att det dyker upp en del (som de själva i alla fall tror) räddande änglar som vill ge er skjuts istället………för motion….. det är farliga saker

Britta