lillasysterfix

Då sitter man här då, den första arbetslösa dagen och kontrasten mellan omgivningen omkring mig och aktiviteten i min tankeverkstad är stor.
Har nyss skjutsat iväg sambon som ska åka till Trysil idag på konferens, och utomhus var det tyst, frostigt och stilla. Det enda som hördes var tuppen som gol ibland inifrån hönshuset.
Här inne är det också tyst och stilla eftersom det på övervåningen ligger två uttröttade LAN söner och sover tungt efter nattens aktiviteter. Känner att jag inte vill slamra och låta alltför mycket så hushållssysslorna får vänta.
Solen har precis gått upp och med den kom vinden också, så nu blåser det på ganska friskt ute. Låtsas inte om det men misstänker att det är snö på väg med tanke på temperaturen och de blågråa molnen som kommit in.
Nåja, det går ju inte att stoppa och jag är i alla fall oerhört tacksam över det snöfria milda dagar vi fick efter att den första snöchocken smält undan, och på något vis så känns det som om jag ger mig. En del av mig har ändå redan slocknat, böjt sig ner och börjat krypa sakta sakta genom tunneln som känns oändlig, på väg mot våren och ljusare tider. Får lite panik ibland. Klaustrofobi kallas det väl, när man känner sig instängd.
Ska jag verkligen orka krypa hela vägen igen? Ja vad har jag för val?
Får ta en dag i taget, krypa en meter åt gången och försöka se något positivt i varje dag, timme, minut som går.
Tack och lov att man har julen att sikta på som första station. Ljusmys, god mat och kanske någon julklapp om man varit tillräckligt snäll?

Tänk om man ändå inte hade något samvete! Då skulle man nog till och med kunna njuta av att vara arbetslös ett tag, och inte känna den där ständigt jagande känslan.
Tyvärr så kan man ju inte välja det. Undrar om man är född med eller uppfostrad till den nivå man har på sitt samvete?
Är det så att vissa (de flesta antar jag) bara har det och andra inte, eller är det föräldrarnas påverkan som gjort att man byggt upp ett samvete?
Borde veta det eftersom jag läst utvecklingspsykologi med allt det där om ”detet” och ”jaget” och det ”undermedvetna” som formar oss till de människor vi är, men just nu kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg hur det var.

Vi får väl se vad som händer den här perioden, har i alla fall gett ett löfte till mig själv om att skriva minst två sidor per vecka på min berättelse ”Nattfjärilen”, och kanske blir jag så inspirerad så att jag blir färdig med den.
Tänk att jag aldrig avslutat en enda berättelse, trots att jag nog börjat på minst ett tiotal under årens lopp.
Älskar att skriva men får liksom sällan ro och tillfälle att sitta och göra det och när det går så långt mellan gångerna så glömmer jag och tappar bort vart jag befann mig i handlingen, vilket betyder att jag måste sitta och läsa igenom allt varenda gång jag ska skriva igen och vips så har tiden gått alldeles för fort och det är dags att göra alla sina måsten igen.
Ska nog be om en hjärnoperation som tar bort samvetet så att jag kan utnyttja den här arbetslösa perioden till att skriva istället. Annars får jag väl vänta till pensionen innan jag blir författare;)

Men nu ska jag ta och gå ut till Hugin och Idunn och se hur det är med dem idag.

Britta