Trots att jag tycker att det gick ganska bra för mig på arbetsförmedlingen idag, så sitter jag här med den så välkända spänningshuvudvärken som alltid kommer efter att min introverta hjärna utsatts för en ny, ovan och spännande situation.
Försökte dock slappna av lite mer än vanligt och ha inställningen att ”det här går bra och är inte så farligt” och tror nog att jag lyckades lura mig själv litegrann eftersom magen i alla fall höll, utan att paja ihop någon timme innan det är dags att gå igenom de där hemska dörrarna som leder in till arbetsförmedlingen.
En del människor blir nästan sjuka av sjukhuslukten eller lukten av tandläkare, men det är något som jag aldrig upplevt men däremot kan förstå känslan av eftersom af miljön framkallar detsamma hos mig.
Har funderat en del idag på vad det egentligen är som gör att jag tycker att det är så skrämmande och oerhört jobbigt att leva på a-kassan och det första som slog mig är mindervärdeskänslan.
Man känner sig verkligen som lägsta klassens medborgare och en parasit för samhället. Förnedrande helt enkelt.
Sen är det vetskapen om att det när som helst kan ringa någon främmande person som vill att man ska komma och arbeta åt den och som tror att jag är en helt vanlig människa som klarar av vilket jobb som helst.
Dessvärre är det inte så och jag tror att jag är livrädd för att någon ska ”avslöja” mig genom att ge mig arbetsuppgifter som jag inte klarar av. Bara som te x ett så vanligt jobb som kassabiträde skulle jag aldrig fixa med tanke på hur mycket siffror det är frågan om då.
Jag och siffror går INTE ihop och förmodligen ligger jag någonstans på lågstadienivå när det gäller matte och huvudräkning, om ens det.
Ibland tänker jag att jag kanske har någon liten liten oupptäckt hjärnskada. Vad vet man egentligen? Det kan ju faktiskt vara så, trots att jag klarar mig hyfsat bra i det vardagliga livet. Syrebrist vid födseln upptäcks nog inte alltid men kan påverka vissa delar av hjärnan till viss del utan att det behöver märkas så tydligt.
För hur kan det komma sig att båda mina systrar jobbar på kontor, den ena som redovisningsassistent (siffror siffror), den andra som hm..vad ska man kalla henne? Hon jobbar åt en arkitektfirma och sitter och ritar och räknar på hus (siffror siffror igen). Min mamma har jobbat som kontorist och löneassistent åt pappas företag, och pappa har både byggt hus (timring och snickring) och tagit hand om pappersarbetet under många år.
Alla övriga familjemedlemmar är alltså duktiga på huvudräkning och logiskt tänkande och jag….? Ja, jag kanske är en bortbyting eller något 
Eller så fick jag helt enkelt lite syrebrist vid födseln!
Jag älskar kroppsarbete och vill hellre vara fysiskt än psykiskt trött efter en arbetsdag, då fungerar jag bäst helt enkelt.
Om jag skulle få chansen att börja om och bli ung på nytt så skulle jag tveklöst utbilda mig till någon form av hantverkare, snickare, målare, elektriker, plattsättare el liknande.
Fast helst av allt skulle jag nog byta liv med den här varelsen och bara sväva bort från vardagens bekymmer med känslan av att vara styrd av andra och slippa oroa mig för ekonomi och att tvingas in i nya jobbiga situationer med nya främmande människor.
Får nog ta ett sabbatsliv nästa gång och låta själen och sinnet få vila ett tag.
Men nu är det snart dags för sista avsnittet av det okända, för säsongen. Sen får det nog bli sängen, så får vi se om huvudvärken ger med sig.
Britta