Så var sagan om Tjorven slut!
Idag kom han och hämtade henne eftersom betet här är slut och hon behöver ju lite mat denna dam.
Straff eller inte men några guldstunder hann vi i alla fall få Tjorven och jag.
Idag när jag satt på huk och fyllde på vattenbaljan passade hon på att undersöka mig lite så där i smyg på hästars vis. Vädrade och fnös medan hon sakta förde mulen nedifrån mitt lår, upp längs armen och vidare till kinden och håret där hon stannade till och fnös lite extra. Jag vred huvudet emot henne och blåste försiktigt tillbaka i hennes näsborrar och man riktigt kände hur hon försökte tolka och bearbeta intrycket av mig. En kort stund satt vi sådär och liksom turades om att blåsa på varandra och hon verkade gilla det. Det är en härlig känsla att sitta sådär på huk framför detta stora mäktiga djur som skulle kunna döda mig med bara en kick med framhoven, men ändå bara känna hur ett stort lugn och ömsesidigt förtroende sprider sig i kroppen.
Jag passade på att viska ett tack för att jag fick chansen att lära känna henne och att jag aldrig någonsin kommer att glömma dessa stunder då vi ”nosat” på varandra, eller då hon hälsade på mig med sitt dova gnäggande när jag kom med lite rivet gräs eller en morot.
Har verkligen fått bekräftat att det är den här typen av häst jag skulle vilja äga någon gång i framtiden.
Stor lugn och trygg att rida ut på varma sommarkvällar, klara höstdagar, rimfrostiga mulna vinterdagar då allt är så tyst ute i skogen, tidiga vårmorgnar när fåglarna börjar kvittra igen och lukten av jord känns som något man nästan glömt, på en vän som med lätthet bär dig över stock och sten.
För mig känns det verkligen som en av livets mening.
Men vi får väl se vad framtiden har att bjuda på, tar en dag i taget och försöker göra det bästa av den utan den del av mitt hjärta som Tjorven tagit med sig, för den får jag aldrig tillbaka igen.
Britta ♥