lillasysterfix

Ja det sägs ju att vi lever livet för att lära, för att uppleva och få erfarenhet av alla de olika känslor som finns att pröva på som människa.
Men nog undrar man ibland om det verkligen kan komma något gott ur allt som sker när det skär i hjärta och själ så att man inte kan annat än låta tårarna trilla, eller ska jag säga rinna…nej förresten…forsa nedför kinderna.
Tankarna snurrar och man undrar, varför ska det här hända nu…kunde det inte ha varit fem sex år framåt i tiden…då hade det varit en dröm som gått i uppfyllelse… en helt otrolig och så där overklig händelse som man inte tror händer.
Men nu är det 2010 och ekonomi och familjeomständigheter gör att jag måste tacka nej till ett sånt där helt overkligt erbjudande jag fick idag.
Gick här som vanligt och skulle sätta igång med maten, men beslöt mig för ett toalettbesök innan jag började. När jag sitter där inne hör jag att det knackar på dörren och av naturliga själ kan jag inte gå och öppna men skyndar mig så gott jag kan. Reser mig upp från toaletten och ser i fönstret att det står en traktor ute på gården.
Aha, kanske Tjorvens ”pappa” tänker jag, som ska fråga om det är okej att ta vatten nu när Tjorven flyttat tillbaka till hagen utanför mitt hus.
Klär på mig och går ut för att se om han är kvar och då kommer han precis på väg att hoppa in i traktorn igen.
”Jaha, där är du” säger han sätter armarna i kors, lutar sig mot traktorn, drar in andan och tittar på mig.
”Vill du ha Tjorven av mig?”
???????? Vet inte vad jag svarade här!
”Ja, jag vill inte ha något betalt, hon är ju gammal och jag känner att jag inte har tid för henne, får bara dåligt samvete när hon ska gå i hagen, det är så mycket annat omkring med gård och djur”
Jag förstår vad han menar eftersom han är bondson och förmodligen ska ta över efter sina föräldrar, så någon fritid finns det nog inte för honom.
Jag förklarar att det egentligen inte finns något annat jag hellre skulle vilja men tyvärr så ligger det helt fel i tiden och det skulle i slutändan bara ge mig dåligt samvete.
Vi pratar en stund och jag hoppas att jag fick honom att förstå hur det ligger till med allt just nu och varför jag måste tacka nej till ett erbjudande som förmodligen bara kommer till en,
en gång i livet.
Han tycker i alla fall att jag ska prova henne någon dag men jag vet att det förmodligen bara skulle göra dubbelt så ont i själen då och just nu klarar jag inte av det.
Betet börjar ta slut här och hon måste snart flytta tillbaka till byn där han har sin gård och det blir nog bäst så eftersom det skär som knivar i mig nu när jag ser henne beta här utanför.
Om mina barn var vuxna och levde sina egna trygga liv, och om jag hade ett stall och hagar, ekonomi och tid för hästägande så hade jag inte tvekat en enda sekund.
Men nu har jag tydligen valt intensivkursen i sorg och längtan så det är bara att genomlida och försöka gå vidare, men usch vad ont det gör!
Tänkte avsluta med en bild på henne men då börjar de där förbaskade tårarna rinna igen och klumpen av gråt trycker redan på så det gör ont i halsen så det får vara.

Ska gå och lägga mig nu och försöka få lite sömn trots att jag vet att tankarna kommer att snurra en hel del innan jag somnar.
Får väl ta fasta på orden han sa innan vi skildes åt idag.
”Du kommer nog att kunna  skaffa häst någon dag, det finns ju massor med hästar”
Och jo, visst gör det, men knappast någon att få gratis och kanske inte någon som är så lik den häst jag red på i drömmen en natt, som Tjorven är.
Fast det sa jag inte förstås även om jag märkte direkt att det här var den typen av människa som är lätt att prata med direkt. Som om man redan kände varandra. Alltid trevligt att träffa på sådana när man är lite asocial och introvert i övrigt

Men nu ska jag torka tårarna och önska att Tjorven får komma till någon som uppskattar henne som den underbara varelse hon är och som kan ge henne en fin ålderdom  och njuta av lugna skogsritter precis som jag skulle ha gjort.

Britta