Kanske beror det på det gråa vädret som varit det senaste dygnet, för idag kom det plötsligt över mig. Vintern kommer snart att vara här igen, vare sig jag vill eller inte.
Har kört förträngningstaktiken ett tag nu men tyvärr så funkar det ju aldrig i längden och man blir tvungen att släppa fram alla negativa tankar som gömt sig långt därinne någonstans.
HATAR verkligen vinter snö och kyla!
Särskilt kombinationen snö och strålande sol, som gör att man bländas tills man får huvudvärk.
Visst kan det vara fint när rimfrosten biter sig fast i träden men då vill jag helst betrakta det inifrån med en värmande brasa i kaminen eller vedspisen.
För mig känns vintermånaderna som en enda lång mörk tunnel att ta sig igenom och jag känner mig inte redo än. Känner hur det liksom knyter sig i halsen och får lust att fly någonstans….vart som helst … ut ur min kropp eller åtminstone ut ur detta land för några månader framöver.( Min syster tyckte att jag borde söka hjälp för det här när jag förklarade hur jag kände inför vintern.)
På jobbet kommer kanadagässen dagligen flygande över oss och jag stannar alltid upp med det jag håller på med för tillfället, och låter själen och sinnet glida med ett tag under deras flygtur. Förmodligen håller de på att träna på plogformen inför resan till något varmare land och jag känner en så oerhört stark längtan efter att bara få lyfta och följa med dessa kloka djur.
Önskar att jag som de flesta kunde säga ”å vad fint och vad mysigt” om den här bilden jag tog i vintras men jag känner inget som helst behov av den här årstiden.
Den enda gång jag önskar att det är lite vitt är när julen närmar sig. Tack och lov för att julen finns som ett ljus mitt i allt det mörka annars fick jag nog tillbringa vintrarna på någon psykklinik i ett ljusterapirum med lövskog och gröna ängar som fondvägg.
Och tack och lov för levande ljus och deras tröstande värmande sken när snön yr utanför fönstret och temperaturen sjunker till -25.
Måtte det inte bli en lika svår vinter som den som var.
Men det är väl bara att gilla läget och ta en dag i taget, för våren kommer ju ändå till slut och det är lika fantastiskt varenda gång när djur och natur vaknar till liv igen och man kan andas ut och känna att ”jag överlevde den här gången också”.
Britta