……innan öronen trillar av……..heter det visst, och nog blir jag lite orolig ibland när skvallret börjar gå in fikarummet på jobbet när kollegorna får nys om några nyheter angående min ridlärare som är en driftig, företagsam, äventyrlig, framgångsrik kvinna och som dessutom ser bra ut för sin ålder.
Då känns det som om mina öron börjar vibrera lite lätt och om jag inte ”stänger av” dem så kommer de nog att ligga där på golvet en dag.. och liksom sprattla lite som en fisk som kommit upp på land, innan de helt ger upp och avslutar sina dagar som öron pga utbrändhet, kortslutning och utmattning.
”Ledsen Britta,men nu orkar vi inte mer” kommer de att säga innan de ger upp.
Och ja, ibland undrar man om inte det vore bättre att slippa ha dessa öron som tar in allt i ens närhet hur gärna man än vill slippa höra vissa saker.
Egentligen är det inte det som sägs som är det jobbiga eftersom jag vet så väl att det bottnar i avundsjuka, utan det är helt enkelt min känslomässiga reaktion på det som nästan skrämmer mig pga att jag inte känner igen mig själv när det händer.
Jag blir så arg..!
Så upprörd och….ja vad ska jag säga? Hittar inte något bra ord för hur det känns inuti mig då.
För det första går pulsen upp i…ja jag vet inte men dubbla hastigheten är nog ingen överdrift. Det liksom sticker och pulserar i mina blodådror och hela jag börjar darra.
I min fantasi reser jag mig upp så stolen ramlar baklänges, drämmer näven i bordet och talar om för dem att det faktiskt är ren lögn de sitter och spyr ur sig och att jag har god lust att bjuda in personen ifråga och se hur många av dem som skulle kunna säga henne dessa lögner rakt i ansiktet och våga stå för det de säger!
Men naturligtvis gör jag inte så, och jag hoppas att jag aldrig låter det hända, men ärligt talat så känns det som om jag når en gräns när mina öron tvingas lyssna på detta rena skitsnack, där jag inte längre kan kontrollera mig.
Vi är ju trots allt djur i grund och botten och alla har en gräns där det som kallas mänskligt upphör att existera och tydligen är orättvisa och lögner om andra det som får mig att blixtsnabbt nå den gränsen och snudda vid andra sidan om den vare sig jag vill eller inte.
Idag lyckades jag med nöd och näppe undvika att hamna i ett munhuggande med en kollega genom att snabbt och bestämt tala om att jag faktiskt träffar den här människan en gång i veckan och därför vet hur det egentligen ligger till.
Och hade inte hon tystnat där och lagt ner diskussionen så….ja då vet jag faktiskt inte hur det hade slutat.
Efter en stund medan de andra som tack och lov hade fullt upp med skitsnacket och inte märkt hur nära det varit till konflikt mellan oss, var jag tvungen att gå in på toaletten, ta ett djupt andetag, se mig i spegeln och intala mig att inte sjunka så lågt som till denna nivå. Därefter körde jag min bästa taktik när det gäller att krympa ner stora problem till de egentligen små och obetydliga problem de är ur ett annat perspektiv.
Jag sluter helt enkelt ögonen, ser hur jag lyfter från jordens yta, svävar upp och ut i rymden och betraktar jordklotet där uppifrån, tänker på allt som pågår på vår stackars planet och vips så verkar mina egna bekymmer helt betydelselösa mitt i allt annat som händer.
För vad är väl egentligen lite skitsnack i fikarummet på kyrkogården i rättvik, i jämförelse med krig, svält, tortyr och naturkatastrofer.
Ja…där ser man hur snabbt det kan gå att göra sig av med sina egna negativa tankar.
Låt de prata, låt de ljuga, och låt de tycka att de är felfria i jämförelse med denna människa.
Det ingår helt enkelt i deras egen utvecklingsplan och tids nog så kommer de till insikt.
Men nu är det sängdags tror jag, så får vi se vad morgondagen har att bjuda på. Har inga direkt bestämda planer men trädgårdsarbete finns det ju alltid och skulle det regna så är det nog inte helt fläckfritt här inne heller 
Britta