Ja idag fick jag göra ännu en ny bekantskap, Hrimnir (Rimfrost, föddes en rimfrostmorgon) en rolig, behaglig och ibland lite småbusig herre. Han var verkligen lyhörd och noga med att göra rätt så fort jag lyckades med det.
Lite egna ideér hade han dock om att tex göra volt eller vända över när man kommer för nära framförvarande häst. Detta var vi inte helt överens om alla gånger men med tips och korrigering från Susanne, bl a att göra halt och börja från noll med volten för att visa att nu ska vi göra det här och ingenting annat, så gav han sig och gick med på det med lite lirkande. Envishet är en bra egenskap när man håller på med hästar. Envishet och att samtidigt behålla lugnet så att hästen hinner förstå vad den ska göra och inse att okej vi gör väl det då för du kommer visst ändå inte att ge dig:)
Måste erkänna att det blir mer och mer roligt när hästarna visar lite egen vilja men ändå till slut ger med sig och erkänner dig som ledare.
En annan positiv grej med Hrimnir var att det kändes tydlig skillnad mellan trav och tölt, något som jag annars kan ha lite svårt att avgöra. Här var det dock ingen tvekan om saken och det känns så härligt när man får i rätta växeln och liksom flyter fram i tölten.
Så i det stora hela kände jag mig nöjd med kvällens lektion och lyckades även idag hålla fast vid ett av målen jag strävar efter, mer beröm än tillsägelser.
Vi får väl se hur länge det håller i sig för jag vet ju att det kommer ett bakslag snart men det är väl bara att ta nya tag därefter.
Kvällen avslutades i alla fall på ett själsuppfyllande sätt då jag fick leda Draumur och Kongur till sommarhagen en bit bort.
Att gå där på vägen med all denna vackra natur omkring sig , doften av häst och skog i luften, och två starka och trygga hästar strax bakom sig som man litar på till hundra procent ger en obeskrivlig och fullständigt tillfredsställande känsla. Man riktigt känner hur ens egen aura liksom flyter ihop med deras och hur man får ta del av deras styrka och energi.
Jag vet att jag tjatar om hur fantastiska dessa djur är men det kan inte sägas nog många gånger, för det är dom, så är det bara! Punkt slut!!!!
Och jag säger bara, tack och lov för att jag än en gång i detta liv fått chansen att umgås med dem, jag är oerhört tacksam för det! Och stackars stackars mina systrar som förmodligen aldrig kommer att få uppleva detta pga rädsla och total oförståelse för det som det innebär att bara vara med hästar.
Jag råkade nämligen nämna för den ena systern en gång att vi kanske skulle ta och prova på en turridning på Islandhäst, men hon svarade att hon aldrig i hela livet kommer att komma upp på en häst, dels för att hon är så rädd för dem så att hon inte kommer att lyckas komma nära nog för att sitta upp. Men hon erkände dock att det måste vara en härlig känsla att kunna galoppera och ja, vad säger man?
Jo, det kan du ge dig faan på syrran 
Britta