Vill bara säga Tack!!!!
Till den/det, vad eller vem det nu är som bestämmer när och hur vi ska uppleva, lära oss och känna på alla dessa olika känslor som vi människor får prova på under jordelivet.
Ikväll har jag fått en intensiv kurs i känslan tacksamhet och jag har den fortfarande inom mig som en slags overklighetskänsla, och tankar som ”slutade det verkligen så lyckligt?” ”är det sant att de är vid liv alla tre och sitter som vanligt på sina pinnar för natten trygga inne i sitt lilla hus?”.
Det började med att jag kände på mig att jag borde gå ut och locka in hönsen och tuppen som (som vanligt) gått lösa på gården och dess omgivningar. Jag hade inte sett till dem på ett tag och brukar se till så att de kommer in på gården emellanåt, även om de alltid kommer hem till slut så vill jag ha lite koll på dem.
Jag tog som vanligt en bunke med lite musli i och gick ut för att locka på dem. Det räcker med att skaka bunken och ropa deras namn så brukar de komma, men inte den här gången.
Efter lite rundvandring kastar jag en blick mot hönshuset och ser att hönan Idunn sticker ut sitt huvud.
- Jaha har ni redan gått in, säger jag, och går mot hönshuset.
Tycker att det är lite tidigt för det men tänker att okej, de har väl bestämt sig för det idag då. Jag går fram till hönshuset och känner på en gång att Idunn känns nervös och orolig på något vis. Hon går upp och ner för stegen och är inte så intresserad av bunken vilket är väldigt ovanligt för henne som alltid ska vara först på godsakerna.
Jag kikar in i hönshuset och ser att ingen av de andra är där och då kommer de första tankarna om att allt inte är som det ska. Idunn och Hugin håller alltid ihop och dvärghönan Freja (mest kallad Lill-Fia) är den enda som ibland kan vara en bit ifrån dem om hon tycker att de drar iväg för långt hemifrån.
Jag ger mig iväg för att leta på de andra och när inte ens Idunn följer efter trots att jag har bunken med mig förstår jag att hon måste vara skrämd av något. Hon vill helt enkelt hålla sig i närheten av tryggheten som är lika med hönshuset.
Jag går ut på vägen igen och lockar och ropar och känner det som att jag ska gå uppåt. Känner hur magen liksom knyter sig när jag får syn på några svarta fläckar på marken på andra sidan vägen. Fjädrar, tänker jag och mycket riktigt.
Kolsvarta fjädrar i olika storlekar som ligger som i en ring på ett ställe och sedan inte ett spår till. Inget blod, inte mycket smådun. Rovfågel, är det första som slår mig, men ändå, så kan jag inte riktigt känna att han är död och borta. Det där är en särskild känsla som är svår att beskriva men även om jag känner att gråten är på väg så kommer den inte riktigt fram för det känns inte som om jag helt tappat hoppet än.
Jag går en bit efter diket och där får jag syn på något vitt längst ner i vattnet. Lill-Fia ligger där och trycker men ser inte skadad ut. Jag springer och hämtar min sambo och förklarar vad jag hittat medan han tar med ett par handskar och följer med mig ut igen. Han lyfter upp henne medan jag fortsätter att titta efter tuppen. Hon är hel och välbehållen men chockad, blöt och frusen, och har hunnit få ett par sniglar på ryggen så hon måste ha legat där ett tag.
Han bär henne till hönshuset och en kort stund lägger hon sig på sidan och bara flämtar men hämtar sig snart och kommer upp på fötter igen. Själv söker jag efter tuppen med gråten lurande i halsen. Jag vet att det här är en risk man tar när man har höns ute fritt så här, men ändå så känns det så sorgligt om min fina fina Hugin skulle sluta sina dagar så.
Jag går in och förklarar för min äldsta son, som är mest intresserad och engagerad i hönsen av mina söner, och han som står i duschen säger på en gång att han kommer ut och hjälper mig leta. Han får nämligen också känslan av att Hugin inte är helt borta. Jag går ut igen och fortsätter. Går tillbaka till fjäderhögen och försöker hitta fler fjädrar som spår åt något håll och mycket riktig så hittar jag både fjädrar och dun på lite olika avstånd som leder in i grannens häck.
Det lustiga är att min sambo som håller på att ringa en granne för att ev boka en ny tupp av dem eftersom vi vet att vår tupp är pappa till dem, inte får något svar när han ringer om och om igen. Det tutar upptaget hela tiden.
Sonen kommer ut och vi hjälps åt att fundera och leta där han kan tänkas finnas. Min teori om luftangrepp stämmer inte längre nu när det finns spår som leder in i häcken. Vi letar ett tag och känner väl hur hoppet sviktar litegrann även om ingen av oss vill erkänna det. Och just när jag står där ute på vägen igen och inte kan komma på fler ställen att leta på så fastnar min blick plötsligt på något som jag ännu har på näthinnan och aldrig kommer att glömma tror jag.
Där på grannens gård, med överkroppen skymd av en björk, ser jag dessa två pinnar till ben och en lite gungande svart kropp som kommer spatserande emot mig.
Först kan jag inte tro det men efter ett par sekunder får jag ur mig.
- Nu kommer han! Han kommer där nu!
Sonen som inte heller riktigt kan tro det ser tvivlande ut och säger.
-Va! Vardå, är det sant?
Och jodå, nog var det sant alltid. Lite tilltufsad, blodig på kammen och utan några av sina finaste stjärtfjädrar kommer han försiktigt vaggande emot oss och verkar ha fullt klart för sig att nu ska han hem till fruarna, för han går (fågelvägen naturligtvis) raka vägen hem mot hönshuset över vägen och genom häcken, och min lycka och tacksamhet går inte att beskriva.
Så nu är det bara att hoppas att han inte bara gick på adrenalin eller något och dör under natten, men som det verkade så hade han inte så stora skador, haltade inte, kunde flyga upp på pinnarna och hade båda ögonen i behåll, så nu är det bara att vänta och se hur de mår imorgon.
Har ingen aning om vad som hänt och vi har spekulerat i lite olika djur men grävling, räv eller hund kan det inte ha varit för då hade de varit döda allihop. Vi har en grannkatt som är en riktig ”stridspitt” och till och med ger sig på mina honkatter och som jag dessutom såg smygande från just den här platsen någon timme innan detta hände så han är nog starkt MISStänkt! så att säga.
Hur som helst så kämpade Hugin väl och klarade livhanken, kanske för att försvara sina tjejer. Är så stolt över honom och imorgon får det nog bli en heldag inne i hönsgården tills det värsta har läkt. Och jag hoppas att vem det än är så fick han smaka på Hugins både näbb och klor och sporrar.
Som sagt så är verklig tacksamhet en underbar känsla, och den kommer jag att somna gott med inombords ikväll!
Britta