lillasysterfix

Plötsligt får jag den där bekanta känslan av att vara iakttagen, vilket inte är ovanligt på just det områden jag arbetar för tillfället, liggandes på knä i grusgången, rensandes ogräs och djupt försjunken i mina egna tankar.
Jag ser en rörelse i ögonvrån och förväntar mig att den/det som är där ska försvinna i tomma intet som de brukar göra när man fäster blicken på dem.
Men den här gången är det en människa, lika levande och närvarande som jag själv, och det är lustigt hur fort tankar kan rusa genom hjärnan ibland, för på en sekund förstår jag att han är hitsänd med ett enda syfte.
Någon av mina vägledare eller guider har nog fått nog av hatet jag burit inom mig den senaste veckan och tycker att det är dags att förstå vad det är jag håller på med. En liten läxa bara. En snabblektion i att låta bli att generalisera och klumpa ihop människor jag tror att jag inte gillar bara för att de tillhör en viss grupp.
Och de har verkligen lyckats hitta en lämplig kandidat för ändamålet, för där på grusgången framför mig står en äkta raggare!
Iklädd vit T-shirt nedstoppad i jeansen med nitbälte och med svart skinnväst står han där och ser lite besvärad ut.
I ena handen har han en gravlykta, en sådan där av engångstyp inköpt på någon mack eller matbutik. Han håller den med armen rakt ner, lite tryckt mot låret som om han helst skulle vilja dölja den och den andra handen har han stoppat ner i jeansfickan.
Hela tiden under vår korta pratstund står han liksom och vrider sig från sida till sida  vilket visar att han känner sig obekväm, rastlös och nog helst vill få sitt ärende framfört så fort som möjligt.
Vi hälsar på varandra med ett vanligt hej och jag känner att det går lätt att ge honom  ett leende trots att han faktiskt representerar en av dem som jag påstår mig hata.
- Öh, vet du var minneslunden ligger, frågar han på Stockholmska.
- Javisst, svarar jag raskt och reser mig upp från grusgången. Den ligger på helt andra sidan kyrkogården, säger jag och pekar i rätt riktning.
- Jaha, bakom granhäcken där, säger han och och börjar spana ditåt jag pekat.
- Nja..fast en bit längre bort, mot vattnet på andra sidan udden här.
-Jaha, är det bättre att parkera där uppe då kanske? Eller jag kan förresten gå också, säger han snabbt innan jag hinner svara att såå långt är det inte.
-Ja det finns ju en parkering där men…
-Äsch jag kan gå säger han och börjar ta ett par steg.
- Ja det är bara att gå i den riktnigen så kommer du att går rakt på det, det kanske finns någon skylt också? Jag kommer inte riktigt ihåg, men annars ser du säkert någon som arbetar där borta som du kan fråga.
-Okej, säger han och möter min blick igen, tack ska du ha!
-Javisst säger jag och ser på när han traskar iväg längs gången med sina skor med klack och med gravlyktan i den slappt hängande handen längs sidan.
Ja! Tänker jag. Där går han, en helt vanlig människa, på väg för att tända ett ljus för någon nära som gått över till andra sidan.
Han hade lika gärna kunnat bära kostym, träningsoverall, folkdräkt eller shorts och Hawaiskjorta för han är faktiskt bara en helt vanlig människa precis som jag själv.

Det tog ganska bra ska jag erkänna, och på hemvägen i bilen i den långsamt slingrande kön genom samhället försöker jag att tänka positivt, andas djupt och inte låta hornen ploppa ut som förut.
Jag tänker på raggaren jag träffade tidigare på dagen och känner faktiskt lite hjärtknip och dåligt samvete för alla dessa elaka tankar jag tänkt, och erkänner att det var en mycket nyttig erfarenhet.
Så någon Hitler är jag nog inte, för jag tror inte att han någonsin led av dåligt samvete. Eller gjorde han kanske det? Tog han inte livet av sig till slut?

Tro nu inte att jag är helt omvänd och ska ner på samhället och åka amerikanare ikväll, nejdå jag gillar fortfarande inte ccw därför att det har spårat ur och snart ställer till mer skada än nytta, eller det kanske det redan gör fast ingen vågar erkänna det. Men jag försöker i alla fall ha lite mer förståelse för detta intresse och folkgruppen raggare och det är ju det livet går ut på. Att lära sig vara ödmjuk och respektera folk som de är, och att alla är unika och har sin egen historia.
Tack och lov så är det snart över för den här gången och egentligen skulle man försöka att dra lite egen nytta av eländet till nästa år. Man borde komma på något bra att sälja, för det är ju ett av argumenten som de som fortfarande är positiva till detta har. Det är ju bra för bygden ekonomiskt!
Och ja? Tänk om jag skulle komma på en affärsidé som gjorde att jag kunde sälja något för lika mycket som jag behöver för att klara vintern utan att behöva stämpla?
Då ni! Då skulle det bli annat ljud i skällan på kärringen

Britta