Det är nu över tre veckor sedan Rasmus kom hem och visade upp sig och nu börjar det mola och gnola i hjärtat, magen, halsen eller var det är de där känslorna för längtan sitter.
Jag vet ju att han är en riktig luffare på sommaren och kan vara borta i veckor i sträck men nu FÅR DU FAKTISKT TA OCH KOMMA HEM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG LÄÄÄÄNGTAR IHJÄL MIG SNART!!!!!!!!!!!!!!!
Törs inte riktigt släppa fram alla känslor som trycker på nu. Jag älskar mina katter som om de vore mina barn och blir fysiskt sjuk när jag inte riktigt har koll på var de är.
De bara MÅSTE finnas här och nu i mitt liv, annars är jag inte hel!!!!!!
Så snälla snälla Rasmus, Lurven, Mufflan, Muventufflan, Trasselmusen, Musbusen, Massis, Mattis och allt vad du heter. (Kärt barn har många namn) Känner du inte att jag behöver träffa dig nu! Även om du inte har samma behov av det så kan du väl komma hem en sväng för min skull!
Skulle tro att du har en hel del fästingar vi behöver plocka, och kanske en och annan tova vi behöver kamma ut. (Fast jag vet att det inte brukar bli tovor i sommarpälsen)
Ska tänka på dig innan jag somnar ikväll och kanske kommer du i alla fall och hälsar på i drömmen.
Puss på dig min kära pälsboll!!!!!!
Är verkligen inte redo för att släppa över dig till andra sidan än ! Det kommer jag visserligen aldrig att bli.
Du är en av mina healers här på jorden och jag börjar faktiskt bli sjuk nu!
Vill borra in min näsa i din päls och känna din lilla fuktiga nos när du ”buffar” mig i ansiktet av ren och sann kärlek!
Och när jag ändå håller på så kan jag skicka en tanke till min systers katt Bilbo också som varit borta dubbelt så länge utan att visa sig en enda gång. Tror i alla fall att han kommer tillbaka och bara har tagit lite semester.
Förstår katterna som tar en tur nu efter denna vinter som varit. De är ju ett frihetsälskande djur och mår bara bra av att leva av vad naturen ger efter att ha spenderat månader inomhus.
Men det gör ont att gå och längta, så nu Bilbo är det dags att vandra hemåt, familjen saknar dig!
Britta