Ja den här gången ( som för övrigt var den fjärde tävlingen jag var med på) blev det en fjärde plats i A-final för Mia och hennes Djarfur och därmed en mycket passande röd rosett!
Är så roligt att följa dessa två i deras framgångar tillsammans. Man riktigt ryser av lycka när man ser bilder som den här och för att inte tala om när jag körde den korta snutt jag filmade av ärevarvet och där de tar en slutgiltig galopp i slow motion. Brr… nu springer det myror över ryggen igen.
En del kanske rycker på axlarna och säger , ”Javisst det är väl kul om det går bra för någon i en tävling”, men när man vet vilket arbete och kämparinsats som ligger bakom just de här bådas framgång då känns det alldeles extra betydelsefullt.
Dessutom är det ju ”min” Mia som jag känt sedan hon gick och bar på en docka och en snuttefilt, som trots massor av motgångar kommit så här långt av mestadels egen kraft, vilket gör att man känner något som kan jämföras med modersstolthet tror jag, (även om jag bara är ett par år äldre) 
,
Mia är och har alltid varit målmedveten och det ger naturligtvis resultat, och om några år är det dags för henne att ge sig ut på tävlingsbanan med någon av hennes två unghingstar Jötunn och Haleggur, (tror det stavas så).
Och vem vet vilka resultat det kan ge.
Spännande är det i alla fall att få ta del av den här resan som de genomgår tillsammans även om vi enligt mig umgås alltför sällan (på grund av lite olika omständigheter).
Men det kanske är någon mening med det också, livet är ett mysterium ibland när det hela tiden tycks ”ordna” med hinder som gör att man inte helt och hållet kan göra som man önskar.
Det ingår väl helt enkelt i den kursen jag valt för det här livet, så vi får väl hoppas att även det ger resultat till slut
Det är kanske heller inte så illa att finnas som en bestående del av en annans liv, som alltid finns kvar medan andra människor kommer och går under livet.
Fick ett tydligt tecken på det en tidig morgon när jag var ute för att släppa ut hönsen.
Plötsligt kommer tre korpar svävande ovanför mig, varav två av dem som var lite högre upp än den tredje verkade vara i någon slags konflikt, samtidigt som den tredje lugnt svävade med dem, lite avvaktande och iakttagande en bit nedanför.
Det är nog lite så jag är menad att vara. Någon som finns där när andra behöver det och utan att lägga sig i andras liv alltför mycket.
Så tolkade i alla fall jag det och eftersom den tanken ger mig ro så tänker jag hålla fast vid den tolkningen.
Ja nu ses man väl sådär lite smått sinnesförvirrad igen, men det bjuder jag på
Britta
Ja ni, än en gång fick jag mig ett gott skratt idag, kul med människor med samma humor! Själv är jag väl inte så förtjust i neonrosa, men vad gör man inte för sina medmänniskor:)
Risken är väl bara att vi skrämmer hästarna av banan när vi vill stå så nära med våra kameror
Och om det är en hippiebil vi är ute efter så kan jag måla lite blommor på toyotan. Alltid retar det någon:)
Hur som helst så tror jag att både jag och Göran finns på plats även vid nästa tävling, vilket fordon vi än väljer att färdas i. Kanske ska ta cykeln nästa gång, nu när Göran ligger i hårdträning. Dessutom skulle vi nog till och med få Leif med oss om vi vill.
Ha det bra nu tills vi hörs igen!
Britta
Mia då tror jag att jag vill ha en neon rosa solhatt så att jag syns ordentligt
För hattar behövs ju tydligen, synd om ditt team ska bli utbrända direkt haha
Ja ni ska veta att jag är lyckligt lottad att ha er så nära mig, och att vissa människor förstår sig på mig, men som man säger så passar likasinnade bäst ihop.Ett stort tack för erat stöd intresse. När jag läst vad ni skrivit så skrattar jag av ren glädje över allt detta den känslan som jag känner idag går inte att beskriva. Som du skriver Britta det är ett långt arbete som sådana dagar som denna är värd varenda minut man lägger ner och att man har möjlighet till att få utöva det man brinner för.
Djarfur är så fantastisk och när jag ser kortet du lagt ut på oss så vet jag vad han tänker och vad han vill, eller rättare sagt vi vill ,planen följs så det är bara att hänga på, och mina andra herrar ja vad ska man säga jag kan nog bara ana vad som väntar, dom vet redan och jag anar väl en del. Apropå detta med bilar så kan ni få låna min Hippibil när ni åker på tävlingar om ni vill!!?? Sen får jag nog sponsra med lite solhattar i olika färger med min logga på så att det inte går och blir brännskador på mitt team skulle vara olyckligt. Att få ett gott skratt är det bästa som finns, nästa tävling är redan 28-29 augusti så jag längtar redan kanske lika bra att förberada detta. Ja tänk att vi fick en röd rosett har inte riktigt smält det riktigt än, Djarfur säger till mig , kan du inte fatta vad vi kan!?Ja vad säger man jag vet nog men har alldrig fått utrymme till att förstå pga olika omständigheter men jag har lovat mig själv att detta mål ska ingen kunna rubba och så länge man håller sig till människor som vill en väl kommer målet att uppnås så än en gång ett stort TACK TILL ER ALLA KRAM MIA DJARFUR KORPEN SÄGER VÅGA FLYGA HÖGT.
Säger bara tack för sällskapet Britta. Jag hade en riktigt trevlig dag, trotts en brännande panna idag
Man ska akta sig för solen, tänk att man aldrig lär sig. Ca 10 timmar i solen brukar ju faktiskt visa sig, man är ju trotts allt 43 år och något borde man ha lärt sig på dessa år haha.
Och som jag skrivit på min blogg. Detta var inte sista tävlingen för mig