Vet inte om det var just den här, men i alla fall någon av de skatungar som kommit på att hönshuset är ett trevligt ställe att vara på, (särskilt när det finns mat och vatten och i bästa fall även ägg att kalasa på), fick hur som helst tillbringa en natt instängd med tuppen och mina höns i hönshuset.
Och återigen undrar jag när man ska lära sig att lyssna på det där sjätte sinnet som faktiskt försöker tala om saker för en ibland, men som man slår bort som fantasier och inbillning.
Kände ju redan igår kväll när jag skulle gå och stänga hönshuset att det var något som kändes ”fel” helt enkelt, och skulle naturligtvis ha tittat in vilket jag alltid gör för att försäkra mig om att alla (som ska vara där) är inne och i tryggt förvar för natten.
Nu hade däremot min sambo redan stängt vilket är ovanligt att han gör om jag inte ber om det, så jag vände och gick in igen, utan att titta till dem och trots den gnagande känslan av att ”något” inte var som det skulle.
När jag sedan imorse gick ut till bilen för att åka till jobbet hörde jag hur det flaxades ovanligt mycket i hönshuset och fick till och med en bild av att det var en skata därinne, men slog naturligtvis bort det med tanken att ”äsch det är väl bara hönsen som är på väg att hoppa ner från sittpinnarna”.
Hur trög kan man vara egentligen?
Så när min sambo senare ringde mig på jobbet och talade om att en skata varit instängd under natten blev jag väl egentligen inte helt förvånad utan snarare förbannad på mig själv som inte kan lära mig att lita på sjätte sinnet, eller ”intuitionen” som tvivlarna väl föredrar att kalla det.
Nåja, vi kan väl hoppas på att i alla fall den här skatan lärt sig att inte gå in i hönshuset igen, för den har nog haft en riktig skräcknatt därinne. Särskilt sedan imorse när tuppen börjar gala, sådär vid fyratiden ungefär.
Snacka om decibel! Skulle nog ta och mäta det någon gång, eftersom jag faktiskt hör när han sätter igång trots stängt fönster och stängt hönshus. Skulle kanske ta med honom på tuppgalningstävling någon gång.
Men nog om skator nu som jag för övrigt börjar tröttna rejält på när de hela tiden stjäl mina ägg och äter hönsmat så det står härliga till. I värsta fall drar de in ohyra som går på hönsen också och det är inte roligt att bekämpa.
Vårat internet har varit ur funktion ett par dagar så jag har inte kunnat skriva på ett tag, vilket jag saknade särskilt efter fredagskvällen då jag var på personalfest i ett litet inrett båthus vid sjön Ljugaren.
Vi hade jättetrevligt och mysigt, sju tjejer från jobbet som jag tycker att jag börjar känna mig ganska bekväm med nu. (introvert som jag är så kan jag väl säga att jag jobbat med dem tre säsonger vilket nog är ganska normal tidsrymd för mig att dels lära känna och att våga släppa nya människor inpå mig).
I alla fall så måste jag säga att jag blev påmind om hur mystiskt och nästan förbjudet det här med det som man kallar övernaturligt faktiskt fortfarande är för de flesta.
Vet inte hur, men plötsligt halkade samtalet in på detta område och vips så känner jag att mitt inre bara består av ett enda stort frågetecken???
Diskussionen låg på nivån, ” tänk om det skulle finnas något övernaturligt” och jag känner mig plötsligt helt malplacerad.
Jag är inte den som gillar skryt och menar inte heller att göra det men när jag sitter där och lyssnar till de övrigas försiktiga och liksom avvaktande kommentarer ( som för att kolla varandra och vara livrädda för att idiotförklaras) så känner jag mig som en klok gammal gumma bland en massa nyfikna ovetande barn.
Känns som om jag liksom lyfter från stolen och lyssnar på pratet lugnt svävande ovanför de andra. Skitkonstig känsla!
Kände att jag borde säga något men var liksom stum av förundran över deras inställning till det här.
Tack och lov så släppte tunghäftan efter en stund och jag tror att jag sa något i stil med ”Ja för mig är det här inte något konstigt, eftersom jag dagligen lever med det här omkring mig” eller något sådant.
Och tydligen var det det som behövdes för nu började både den ena och den andra berätta om oförklarliga upplevelser de haft, som alltid när man börjar gräva i det här området.
De allra flesta har någon gång varit med om något övernaturligt men fortfarande är det tabu och ses som sinnesförvirrat om man pratar om det.
Så när jag lyssnat en stund till berättelser om barn som vinkat till döda släktingar, någon som kunde läsa och se auror och som en enda gång i livet faktiskt träffat på en människa som inte hade någon, någon som känt en arm läggas om axlarna i en svår stund osv så kände jag att jag behövde smyga ut på dass, vilket jag gjorde i mörkret utan att tacka ja till erbjudandet som jag hörde mumlas om att ”jag kanske ville ha sällskap ut” och ”vill du gå ut ensam” och liknande.
Det är ju det som är så skönt med att vara medveten om vad som finns omkring oss. Man behöver inte vara rädd för det då på samma sätt som jag var när jag var liten och alla försökte övertyga mig om att det inte finns några spöken.
Så nu vet jag deras inställning och de vet min och det känns alltid bra även om jag aldrig känt att jag behövt hålla den hemlig, det har bara inte kommit på tal förut, och skäms för den gör jag inte.
Tycker någon att man är tokig så får de väl tycka det!
Men nu måste jag engagera mig i lite matlagning. Får se om jag återkommer imorgon.
Britta 