lillasysterfix

Eftersom jag inte får någon större reaktion här hemifrån när jag visar denna bild på en häst som ser ut att vara tagen direkt ur en saga eller någon fantasyfilm, så sätter jag ut den här istället.
Det är just det som är så skönt med att ha en blogg där man kan få utlopp för tankar och upplevelser som man känner att man bara måste prata om även om det inte finns någon i närheten som kan förstå hur viktigt det är.
Bilden kommer ifrån en bok jag lånat på biblioteket och när jag slog upp den här sidan fick jag liksom lov att dra efter andan.
Har inte ord för att uttrycka vad jag känner om den här hästen!
Kan den verkligen vara på riktigt! Hur jävla (ursäkta uttrycket) fin får man vara???
Norikerhäst heter den.  Ett kallblod naturligtvis.
Blir bara mer och mer fascinerad och intresserad av dessa tunga raser, som ju oftast är så lugna trygga och snälla också. Snacka om kompis.
Jag är ju så tokig så att jag till och med skulle kunna ha en ardenner att lufsa runt på i skogen, och då är man ju inte riktigt godkänd bland hästfolk har jag förstått.  En reaktion jag fått på det är ”Nej men skogsmulle kan man väl inte vara”  en annan är, i lätt irriterad ton ”nog ska du väl göra något annat än att bara skritta i skogen om du skulle skaffa häst!!”

Javisst! Svarade jag på det, nog vill jag väl ta en galopp ibland också!!
Det var tydligen fel svar eftersom det mest blev en hopsnörpt mun som reaktion.
Vill tala om att jag aldrig fått den här typen av reaktion från min barndomskompis Mia som också är hästmänniska men som däremot har en öppnare syn och mer förståelse för andra människor. Och trots att jag vet att hon och jag har olika uppfattningar om vad ett hästägande innebär eftersom hon gillar utmaningar och att tävla så vet jag att hon kan  förstå mig och mitt tankesätt. Tack och lov för henne.

Tänk en barbackatur på den här en varm sommarkväll!

Man undrar om dessa ryttare vet hur lyckligt lottade de är.  Vilka underbara varelser!

Nåja jag är ju van att betraktas som lite underlig så varför inte fortsätta med det. Verkar som om en del blir irriterade för att man liksom inte ”följer med strömmen” och vill stoppa in sig i de fack som redan finns.
Men varför är det så underligt??  När ska vi inse att vi alla är olika och låta var och en vara det??
Och varför måste man stöta bort de som är udda? Varför inte ge personen en chans och lära känna den istället?  Är det så skrämmande? Är man rädd för att bli ”smittad” och tappa ”vanliga Svensson” masken??
Ja jag begriper inte vad det är med folk ibland, men tydligen har vi människor ett stort behov av att passa in i vissa mönster och ramar, och det måste vara rädsla som ligger bakom det.
Och när någon utanför ramarna dessutom lyckas med något den tagit sig an så slår en annan vanlig åkomma till.
AVUNDSJUKAN!!

Ja det finns många olika anledningar till att tappa andan, och en sak är säker.
Man ska aldrig sluta att förvånas. För just när man tror att man hört det mest underliga man trodde att någon kunde säga eller göra så får man nästa dag veta något som slår det med hästlängder.
Det är en underlig värld och tid vi lever i, men alltid lär man sig något. Och det är väl det som är vitsen med att vara här på denna jord.

Britta