lillasysterfix

Det slog mig idag när övriga familjemedlemmar drog iväg på sitt och jag återigen blev ensam kvar hemma, att det här faktiskt är den verklighet som snart väntar mig.
Sambon är ute och tränar och sönerna tar sina mopeder och sticker iväg på tex badning som idag.

Och här är jag i min ensamhet, och måste säga att jag verkligen stortrivs med det.
Men just när jag går omkring ute i trädgården och rensar och klipper lite, mest för själens skull så kommer jag att tänka på alla dessa människor som faktiskt är ensamma mot sin vilja.
Visst älskar jag dessa stunder i ensamhet, som ger tankar och känslor över saker och ting en chans att liksom komma ikapp när man inte har andra människor omkring sig .
Men det är ju trots allt en självvald ensamhet och om jag skulle vilja så kan jag bara gå ett par hundra meter ner till min syster eller mina föräldrar och plötsligt är jag inte ensam längre.
Min sambo har en vän som lever ensam och inte har någon levande släkting omkring sig. Han var här och åt med oss häromdagen och talade om att han skulle in på en axeloperation.
Sambon frågade om han skulle ha hjälp av något slag, med skjutsning, hämtning el liknande men det var redan ordnat.
Han nämnde dock något om att han hoppades att det skulle gå bra med av och påklädning och sådant som kunde bli lite knepigt i början, och det var då jag började fundera på hur det skulle vara att leva så som han gör.
För även om jag gillar, och nästan föredrar ensamhet så är det ju inget jag skulle välja om jag var nyopererad.
Visst har han väl vänner och bekanta, men när kvällen kommer och alla stänger sin dörr så sitter han ju trots allt där ensam igen och jag tror att det är få vänner som skulle föreslå att han kunde bo hemma hos dem ett par dagar eller att komma och bo  hos honom ett tag.
När det kommer till kritan så har ju alla så fullt upp med sitt eget.

Ett tag var mitt liv ganska svartvitt och jag kände mig mer som en vandrande robot än som en människa med själ, men de senaste åren har det hänt mycket med mig personligen och jag har börjat inse vilket fantastiskt liv jag egentligen lever.  Vilka underbara människor (och djur naturligtvis) jag har omkring mig. Familj och vänner som jag har förmånen att umgås med och utvecklas tillsammans med.
Numer känner jag tacksamhet varenda dag bara över att finnas till och ha ett sådant fritt och i jämförelse med många andra, rikt liv på många sätt.
Dessutom har jag ju förstått och insett (fast det tog några år) att jag inte bara är den jag är just nu, utan har levt och kommer att leva många jordeliv till, och att många av de människor jag trivs med att ha omkring mig, har följt och kommer att följa med mig i fortsättningen.
Kanske kommer jag att få pröva på ett liv i ensamhet, eller så har jag redan gjort det eftersom jag i detta liv lärt mig och förstått att man ska uppskatta att ha vänner och familj omkring sig.

I ett av mina tidigare liv befann jag mig i Tunisien någon gång på 1800-talet och levde där i ett ganska olyckligt och kontrollerat äktenskap med misshandel och underkastelse, och efter att ha upplevt det genom en regression så kände jag mig så otroligt tacksam när jag vaknade igen och insåg vilken snäll man jag lever med den här gången.
Vad jag vet så har jag ännu inte träffat på han som behandlade mig så illa men när och om han dyker upp så kommer jag nog att känna igen honom, om inte annat så på blicken.
Men man vet aldrig, kanske finns han redan i min närhet?

Spännande är det i alla fall och även de som tvivlar och tycker att jag tappat förståndet helt måste väl erkänna att de känt den där bekanta känslan med människor de aldrig träffat förr. Eller obehaget som vissa kan ge trots att man aldrig tidigare umgåtts med personen.
Och även om våra hjärnor inte minns, så gör alltid själen! Och visst är det en häftig känsla när man får vara nära en av de själar man delat många liv och erfarenheter med.  Ord kan nästan bli överflödiga och man känner sig nöjd med att ”bara vara”.

Britta