Kände att jag bara måste skriva av mig lite eftersom jag nyss läste något som fick mig att få någon slags panik som jag egentligen inte har någon anledning att känna.
Ägaren till de hästar jag ridit på en gång i veckan i ca 5 mån (min ridlärare alltså) skriver på sin blogg att hon fått sådan respons på annonsen hon satt ut på några verksamhetshästar hon måste sälja.
HJÄLP!!!
Vad är det som händer inuti mig, undrar jag?
Visst har jag haft i bakhuvudet att tänk om man i framtiden kunde få chansen att köpa någon av dessa underbara trygga och lugna hästar som man faktiskt lärt känna en del, när de går i pension, som de ju måste göra någon gång.
Men vad jag MÅSTE förstå och fatta, är att det är inte dags för mig att bli hästägare än på många år.
ÄNDÅ sitter jag här nu och får någon slags ångest över tanken på vilka hästar det är hon tänker sälja.
Ibland HATAR jag att vara djurvän!
Varför måste jag hela tiden få en massa känslomässiga band till varenda djur jag råkar träffa mer än en gång i livet!
Man KAN inte äga all världens hästar, hundar, katter mm. bara för att man sett dem i ögonen och sett individen istället för bara ytterligare en häst, hund, katt mm.
Önskar ibland att jag såg dessa varelser mer som ett NÅGOT än NÅGON.
Måste vara förnuftig nu och se sanningen som den är. Så lyssna noga nu Britta!!!!
1. Du har inget stall!!!
2. Du har ingen lösning på gödselhanteringen!
3. Du har faktiskt inte ens en enda liten hage att ha någon häst i ! I trädgården kan den inte gå!!
4. Man måste ha minst två för sällskaps skull !! Var finns pengarna????
5. Du är helt ensam i släkt och familj om detta intresse, så räkna inte med något stöd i det stora ansvar det innebär att ha häst!!! (Förutom möjligen min far som lite försynt undrade om en Islänning skulle orka bära honom på ryggen en stund då och då, OM det händelsevis skulle vara så att jag inom rimlig tid skulle skaffa en sådan??? Han är inte 35 längre!!)
6. Som sagt så finns det inget ekonomiskt utrymme just nu, taket på huset måste bytas ut först, och fönstren målas om och en del ev bytas innan vintern.
7. Du har inte ens den baskunskap som krävs för att äga och sköta en häst!!!!
8. Snälla Britta! Jag ber dig! Stoppa ner och tryck till de där drömmarna några år till! Allt har sin tid och de närmaste åren vet du vart du behövs som mest!
Som ett stöd och en trygghet för dina söner, som faktiskt snart är vuxna!!
Tänk på småbarnstiden då du var deras enda fasta punkt i tillvaron, tungt många gånger men såå värt det nu när du är den enda på hela jordklotet som har så bra och nära kontakt med dem.
Låt dem ha mammas fulla stöd några år till så ska du se att tid till annat kommer senare.
Puh! Så där ja! Nu känns det lite bättre.
Rent förnuftmässigt så vet jag ju hur jag fungerar och är inte av den sorten som kan ha hundra bollar i luften samtidigt och trivas med det.
Vet att ett hästägande nu bara skulle innebära inre stress och dåligt samvete mot dem här hemma och det vill jag ju egentligen inte.
Så en femårsplan får det bli!
Om fem år är min yngste son 20 och den äldste 22 och vid det laget hoppas jag att de vet vad de vill och att de kan ta ansvar för sina egna liv.
Själv kommer jag att vara 44 då och det är väl egentligen ingen ålder, och då kan jag börja odla mina egna intressen.
Och innerst inne så vet jag ju (när jag sitter och dreglar över dessa hästannonser) att när tiden är inne och om det är meningen att det ska bli så, så kommer just den där hästen som är ämnad att bli min att dyka upp i en annons.
Så nu tänker jag trösta mig med tanken att någonstans i detta land, under samma himmel, finns, lever och andas, just nu den häst som kommer att bli min någon gång i framtiden 
Det är en fin tanke, och jag kan redan nu säga.
Puss och godnatt på dig, min älskade (eventuellt) egna häst!
Älskar dig redan!
Vi ses om några år!
Britta ♥