lillasysterfix

Den här helgen blev väl inte riktigt som jag tänkt mig men vad spelar det för roll när jag istället gjort så stora framsteg med min nya kärlek.
I lördags rörde vi vid varandra för första gången, det kändes verkligen speciellt och jag tror att jag höll andan av lycka.
Han har så smått börjat förstå att jag nog inte vill skada honom och när han som vanligt knaprat i sig portionen med torrfoder, kastade jag försiktigt fram en skiva kokt skinka åt honom.
Han slukade den på ett par sekunder och kom sedan direkt fram och med ett kvittrande ”Mmrr” buffade han till min hand och gned sitt halva öra emot den.
Tror det betyder att jag börjar bli godkänd som kompis och uttrycket ”det man ger får man tillbaka”  stämmer verkligen

En mätt och nöjd Ebbe som så smått börjar känna sig hemma hos oss, dessutom är han djupt förälskad i vår vackra Samus och följer henne vart hon än går. Men som den gentleman han är så respekterar han hennes avböjanden och håller sig på lagom avstånd när hon säger ifrån.
Idag kom hon förbi just när han satt och åt och för ett ögonblick var han nära att överge maten men ändrade sig. Mat är fortfarande det absolut viktigaste i hans liv där hungern förmodligen plågat honom hela vintern.
Han äter upp allt han får på någon sekund och idag lyckades han till och med nappa åt sig lite makaroner ur en bunke som jag skulle ge till hönsen.
Däremot vågade han inte tjuva Findus ostskiva även om han tittade drömskt på den när den långsamt (Findus äter inte fort, det tillhör hans religion Finduism, man ska aldrig stressa)  försvann in i munnen.

Samus är Ebbes stora kärlek och antagligen går han och väntar på att hon ska börja löpa. Dessvärre kommer ju det aldrig att hända eftersom hon är steriliserad, men det är han lyckligt ovetande om.

Är i alla fall nöjd med de små framsteg vi gjort i ”bygga upp förtroende processen”, jag har dock inte klappat honom så mycket än utan låtit honom bestämma när han vill ha fysisk kontakt. Var nog ett tag sedan han var så nära människor och klappar man för mycket kan man utlösa en reflex som en del katter kan ha och det kommer då att sluta med att han hugger mig och det vill vi undvika så länge som möjligt.
Det är också ganska avgörande för hans framtid om han visar att han har reflexen eller inte. Sådana katter kan vara hur gosiga och snälla som helst men blir det för mycket kel och smek säger de ifrån snabbt och ordentligt.
Har två gånger råkat ut för det av två grannkatter, den ena flög på mitt ben och satt fullkomligt fast med tänder och klor innan jag lyckades sparka av mig honom. Den andra satte  sig i armen och hängde fast ett tag innan jag fick honom att släppa. Som tur är hade jag mycket kläder på mig bägge gångerna så jag har sluppit djupa bett. Kattbett är verkligen inte roliga och kan bli ordentligt infekterade.

Men än så länge är vi vänner Ebbe och jag och förhoppningsvis kan han till slut fungera normalt. Vi får se vad framtiden vill. Antingen flyttar han in här hos oss eller så får jag försöka hitta ett nytt hem åt honom. Han ska i alla fall inte behöva tillbringa en till vinter utomhus.

Nu måste jag snart lägga mig, klockan ringer 4 45 imorgon.

Britta