lillasysterfix

Eller ”jag svävar”, på svenska!
Så här roligt hade vi på senaste ridlektionen, och det känns fortfarande i benen kan jag lova. Ridlärare Susanne hittade på alla möjliga konstiga övningar och vi började misstänka att hon var sugen på lite tårta.
Det är nämligen så att om man ramlar av måste man bjuda på tårta.
Hur som helst så satt vi kvar allihop även om det ibland kändes som om man började glida av och fick hålla i sig en stund för parering.
Kan ju bara säga att hade jag inte haft mina ridbyxor med antiglidmocka på insidan så hade det definitivt blivit tårta

Den vackra hästen heter Draumur (drömmaren) och han hade faktiskt en dröm om att konstra lite med mig. Tydligen är det något han testar med alla nya ryttare. Börjar plötsligt backa och menar att han ska gå åt det håll han vill istället.
Både Susanne och hennes medhjälpare Emma hade förvarnat om det här och talat om att det enda som hjälpte var att direkt gå på honom ganska hårt med pisken på rumpan. Gjorde man det ordentligt en gång så skulle han fatta att det här inte var någon ryttare man körde med och det funkade faktiskt. Även om det sved i mig att behöva göra det. Men det är ju med hästar som med hundar, de behöver bara fatta (eller i alla fall tro eftersom de ju är så mycket starkare än oss) vem som är ledaren så brukar det inte bli så stora problem i fortsättningen.
Nu gör det säkert inte så ont på en hästbak med en massa tjock päls att få lite pisk av mig men tydligen ville han i alla fall inte testa något mer utan var snäll resten av lektionen.
Visserligen ville han gena lite när vi inte höll i tyglarna men då räckte det med att hålla pisken i handen på insidan och visa honom att den fanns där så slutade han med det också.

Vi avslutade lektionen med att rida lite damsadel, ser kanske lätt ut men här gällde det verkligen att se till att hålla balansen. Kändes som om man skulle halka ner på andra sidan, så koncentrationen fick lov att vara på topp.
Men roligt var det i alla fall och Susanne fick sig ett gott skratt åt oss ”tanter” med minspel, små utrop och viftningar med armarna.
Otroliga hästar måste jag säga, som står ut med det här.

Jag blev nog lite extra förtjust i Draumur, dels är han ju så fin i färgen och så var han ganska stor och kraftig för att vara islänning och hade en viss charm när man borstade honom. Väldigt social och kontaktsökande, och ville gärna undersöka en med mulen när man var i närheten av huvudet. Är såå mysigt när man känner att man liksom kommunicerar med varandra.
Innan vi skulle börja lektionen fick jag en riktig ”guldstund” när jag var färdig med min häst och stod lutad mot bommen som man binder hästarna vid, medan jag väntade in de andra, mittemellan Draumur och Risi som står och nosar och undersöker mig med sina mular.
Jag hade kunnat stå kvar i evigheter och kände bara kärlek och trygghet med dessa djur. Tycker så synd om människor som är rädda för hästar, de missar verkligen något. Det där som jag inte riktigt kan säga vad.
Jag tror helt enkelt att hästar har lite samma inverkan på människor som delfiner. En helande förmåga på något vis??

Nåja, tillbaka till verkligheten nu.
Måste väl snart börja tänka på matlagning.

Britta