Idag gör det inte alls lika ont längre, men dessvärre verkar nervbanorna till hjärnan som ser till att armen går att använda över midjehöjd ha fått ett tillfälligt avbrott.
Verkligen en otäck känsla när man som vanligt tar för givet att man kan tex ska ta ner ett glas ifrån hyllan och det bara inte gåår!
Hjärnan tänker och tänker: Lyft armen och greppa glaset!
Men det funkar inte, armen stoppar strax ovanför midjan och där är det stopp.
Testade att göra det sakta sakta som i slow motion och det funkade skapligt men så kan man ju inte hålla på. Har ingen lust att hålla på i tio minuter för att få tag i ett glas så det är bara att ta till vänsterarmen till det mesta.
Det känns ungefär som när man råkat sova på armen ett tag så att den liksom är förlamad och omöjlig att styra en stund innan den vaknat till. Ingen behaglig känsla precis.
Det här får mig att fundera över hur det måste vara att bli gammal.
De flesta verkar se rynkor som det största hotet ,och köper salvor för flera hundra, kanske tusen kronor i ren panik för att hålla sig unga på ytan.
Själv tror jag faktiskt att livet går vidare även om man blir lite skrynklig med åren, det hör ju liksom till.
Vem vill ha en farmor eller gammelfarmor som försöker se ut som 25?
Nej rynkor skrämmer mig inte! De kommer ju inte precis över en natt och de man redan har fått har man ju vant sig vid vartefter.
Visst kan det kännas lite läskigt ibland när man tittar sig i spegeln på morgonen och hajar till!
-Hjälp! Vem är det där? Men så länge kroppen fungerar som den ska så är det väl egentligen inte något stort problem.
Och det finns ju faktiskt smink att ta till.
Själv använder jag ”foundation” (vet inte vad det heter på svenska) varje dag men jag tror att det mest är för andras skull. Innan jag gjorde det så fick jag ofta bekymrade frågor om hur jag mådde egentligen och två gånger blev jag mer eller mindre intvingad på blodvärdestest av sjuksköterskor på vårdcentralen trots att jag var där i helt andra ärenden.
Jag försökte ju försvara mig.
-Nej, det är inget större fel på mig, jag är bara allmänt blek helt enkelt. Men de vägrade lyssna. Vi kan väl ta ett test i alla fall för säkerhets skull.
Jag kan inte klandra dem heller eftersom min hud har en läskig gråblåvit?? färg och näsan för det mesta är lite röd, i alla fall vintertid.
Så numer använder jag smink dagligen och dessutom är jag ju blodgivare vilket jag kan ta till som försvar om någon skulle påtala att jag ser sjuk ut igen.
Nej, när det gäller åldrande är det väl de som händer under ytan som skrämmer mig mest. Tänk den dagen man inte längre kan gå ut och kratta och vårstäda, eller röja i uthus och flytta runt en massa tunga saker. Eller gräva nya rabatter och stapla ved.
VAD gör man då???
Jag måste få arbeta med kroppen. Det är ett beroende jag har.
Förhoppningsvis så kommer psyket också att ändras med åren och man kanske nöjer sig med att sitta ute på bron och dricka kaffe med en katt i knä, men jag har väldigt svårt att tänka mig det.
Usch, får nästan lite panik, är det så här de som är livrädda för rynkor känner? I så fall kanske jag kan förstå att de lägger ner tusentals kronor på att åtminstone försöka hålla sig vackra och unga.
Det kanske jag hade gjort om man kunde köpa lite nya leder och muskler som gjorde att man fungerade ett tag till?
Men än så länge är jag bara 38 år och ska väl, när armen börjat fungera igen, ha många fysiskt aktiva år framför mig än.
Britta 