lillasysterfix

Orkar inte hålla mitt eget påhittade dataförbud längre. Just nu känns armen okej så jag passar på att skriva lite.

Jag har nämligen en ny flirt på gång och känner att jag måste skriva om den.
Det gäller en stilig, lite blyg, spännande och svårflirtad kille av okänd ålder. Har kollat in honom sedan i somras då han började dyka upp lite här och var i byn.
Först reagerade jag väl inte så mycket eftersom jag var övertygad om att han redan var upptagen men allteftersom tiden gick och vi fick tillfälle att då och då  se varandra i ögonen så var det något som sa mig att han saknade något el någon i sitt liv.
Någon som bryr sig om och har kärlek och omtanke att ge, om han bara litar på en och törs ta emot den.

Sedan tog sommaren slut och jag såg inte till honom så ofta längre.
Tänkte att han kanske hade någon ändå som han bestämt sig för att återvända till, så minnet av honom bleknade samtidigt som vintern blev kallare och snön bara föll och föll.

Hade så gott som glömt bort honom tills han för ca två veckor sedan plötsligt dök upp igen. Kände inte riktigt igen honom först eftersom hans stiliga yttre hade fått sina törnar sedan våra blickar senast möttes.

Han hade nu förlorat hälften av sitt ena öra, ett öga var irriterat och rann och nosens rivmärken skvallrade om att han haft en hård vinter och varit i slagsmål.
Dessutom haltade han lite och var mer grå än vit på sina fina små tassar.

Med tanke på hans tillstånd så kände jag att nu fick det vara nog. Han kan inte tillhöra  någon annan, i alla fall inte någon här i närheten för jag vill inte tro att vi har människor här i byn som skulle tillåta att ett djur skulle behöva vara i sånt dåligt skick.

Vid det här första mötet satt han under min bro och betraktade mig med skrämd blick.  Jag pratade lugnt  samtidigt som jag rörde mig väldigt försiktigt för att inte skrämma iväg honom.
Men det var uppenbart att han inte hade något förtroende för människor och förmodligen inte haft någon bra kontakt med dem på länge. Det värsta är att han är ganska lik en annan katt här i byn som ofta kommer hit för att slåss med våra katter.  Och eftersom vi alltid gör vårt bästa för att skrämma iväg slagskämpen så har nog den här också fått uppleva våra ”fräsanden” och viftningar med kvasten.

Den här gången insåg han dock att jag inte var ute efter att skrämma iväg honom och eftersom han förmodligen kände sig ganska trygg där under bron så bestämde han sig för att sitta kvar och avvakta.
Jag skyndade mig in och hämtade lite torrfoder och smög försiktigt ut igen.
Jag sträckte fram handen och ”rasslade” lite med fodret för att försöka få honom att förstå att jag ville ge honom något att äta.  Men han var väldigt misstänksam och vägrade att närma sig mig.
Då försökte jag kasta en och en och först verkade det som om han tänkte fly.  Okastrerade hankatter brukar inte vara välkomna hos folk så det är möjligt att någon kastat sten efter honom tidigare, och det var nog det han först trodde att jag tänkte göra.
Som tur var så fångade hans luktsinne upp doften av mat innan han hann springa så långt och i nästa sekund började han ”spåra” torrfoderbitarna som låg utspridda lite här och där.
När han väl insåg att det faktiskt var mat jag hade att erbjuda blev han allt ivrigare och tuggade hungrigt i sig de bitar han hittade, även om han hela tiden kastade blickar åt mitt håll för att se så att jag inte hittade på något ”djävulskap”.
Det var svårt att kasta in fodret eftersom jag inte kunde gå så nära, så ibland hamnade bitarna i snön strax utanför bron. Men efter en liten stund vågade han sig lite närmare och kunde med sina små tassar gräva fram dem.

Det var verkligen hjärtknipande att se hur han kämpade för att få tag i matbitarna. De som låg under bron blev ju fulla av jord och damm och ändå knaprade han i sig dem.
De som låg i snön kunde han inte heller motstå trots att det var tö och han blev tvungen att köra ner nosen och munnen ganska djupt för att komma åt dem. Vilket i sin tur gjorde att han fick i sig en hel del snö också, men det var nog bara bra med tanke på att han då också fick i sig lite vätska.

Medan han hade fullt upp med att leta bitar så smög jag in och hällde upp lite mer i en djup talrik och gick sedan ut för att försöka få in den under bron så att han skulle slippa kämpa så för att få i sig maten.

Det här betydde ju att jag fick lov att ta ett steg i den djupa snön för att nå in med tallriken vilket han tyckte var jätteläskigt och trodde väl att jag skulle försöka komma åt honom, så återigen gjorde han en ansatts att fly men jag kände att jag måste chansa.
När jag väl fått maten på plats drog jag mig genast tillbaka och satte mig på trappen för att vänta och se om han skulle våga äta. Det dröjde inte länge förrän han smög fram och började knapra i sig medan han höll koll på mig.
Min katt Findus satt bredvid mig och höll koll på främlingen som han otroligt nog inte verkade se som ett alltför stort hot.
Efter en stund hämtade jag också en skål vatten och lyckades ställa ner den bredvid maten utan att han flydde.
När han ätit upp skulle han precis till att smyga iväg men hejdade sig och luktade på vattnet.
Först verkade han inte förstå vad det var och gick ett par steg innan han vände om och började dricka ivrigt.
Jippie! Kände jag inom mig. Det kanske skulle finnas hopp om den stackarens liv i alla fall.

Nu har det som sagt gått ett par veckor sedan det här mötet och jag har satt upp lappar med foto här i byn för att se om någon känner till något om honom.
Än har ingen ringt och från och med nu så betraktar jag honom som hemlös. Jag fyllde på mat dagen efter att han varit här och morgonen därpå var den borta. Jag vet att det inte är mina katter som ätit upp den eftersom just det här fodret inte duger åt dem, bortskämda som de är. Men nu har jag bestämt mig för att bara ge honom när jag ser att han är här eftersom jag misstänker att den andra slagskämpen är här och snyltar på maten och han vill jag verkligen inte fjäska för.
Nu var det några dagar sedan jag senast såg honom och kunde ge honom mat men förhoppningsvis dyker han upp snart igen så att vi kan lära känna varandra lite bättre.
Han har hittills inte visat någon aggressivitet mot mina katter så jag ska försöka att bli vän med honom så får vi se vad som händer.
Om det går att få honom tam så kommer jag att  ta honom till veterinär för undersökning och kastrering.
I bästa fall så kanske han kan komma in i min flock och då får han naturligtvis stanna. Annars får jag sätta ut annons och försöka hitta någon som kan ta hand om honom.
Om han däremot inte kommer överens med mina katter eller kanske visar sig vara för aggressiv mot människor så finns det inget annat alternativ än avlivning.

En sak är i alla fall helt säker. Han ska inte behöva uppleva en vinter till utan mat och skydd för kylan, det ödet ska jag bespara honom.

så här ser han ut, lilla Ebbe som jag kallar honom eftersom det var på den dagen jag matade honom för första gången. En riktig kämpe är han som lyckats överleva den här stränga vintern och förlusten av ena örat.

Tack och lov så går vi mot varmare tider och så länge han får sig lite mat då och då så kommer han att klara sig ganska bra en tid framöver. Jag ska jobba på att bygga upp ett förtroende så får vi se hur det utvecklar sig. Kanske har vi en ny liten familjemedlem på gång!

Britta